Makimachine

w000t! 15 (!) unika besökare igår, vadan denna tillkomst av läsare? Men ingen som kommenterar *snyft*

Så har man blivit bloggutmanad igen, denna gång av Lisa:

Dags för det livsfilosofiska inlägget.

Efter en flera timmar lång diskussion med Malin tidigare ikväll angående kärlek och känslor, hon är fan min psykolog den kvinnan, börjar förhoppningsvis några av hennes kommentarer förhoppningsvis sjunka in. Och att de sen stannar kvar i mitt huvud!

Kärlek är en komplicerad sak. Wow, vilken insikt!

Börjar med att citera Malin, blir nog fler citat... antagligen. Och en disclaimer, en hel del av dessa funderingar kan komma direkt från små kommentarer man plockar upp lite här och var av lite allt möjligt folk, men eftersom jag haft en sån lång diskussion med Malin har jag antagligen snappat upp en hel del av henne också.

Dessutom är det inte så säkert att de personer ni tror att det är som jag inte nämner vid namn, inte är just de ni tror att det är.

Ni får gärna argumentera emot mig också.

"Du är en person som satsar fullt ut när du väl satsar."

 Ja, det är väl det som är grejen med mig. Jag är inte rädd för att visa min känslor, och det kan skrämma en hel del människor. Skrämma dem för att jag är så väldigt ärlig. Att jag tydligen är så väldigt ärlig fick jag dessutom höra från ett litet mer oväntat håll. När jag dessutom har så väldigt lätt till kärlek, vilket inte på något sätt förminskar de jag någonsin älskat (ni vet vilka ni är), kan det lätt bli så att jag ställer folk mot väggen och de väljer att dra sig ur istället. 

 Jag blir lätt entusiastisk över saker och ting så att till och med tårarna rinner över, det har nog alla som läst denna blogg lagt märke till när jag tillåts sätta igång att prata om ett favoritämne eller göra en favoritgrej och så vidare. Jag blir så lätt entusiastisk och dras med i känslostormen att saker och ting kommer ut upp och ner rätt ofta.

Det finns ju både positiva och negativa sidor med det hela, en del väljer att se de negativa och andra väljer att se de positiva (de flesta jag känner). Har jag en bra dag ser jag det positiva, och har jag en dålig jag, ja...

 Eftersom jag bär mina känslor på ärmarna, som jag sa till en viss person häromdagen, så blir jag ibland för mycket för många.  Jag vet inte, det kan ju vara så att man uppfostras till att inte vara just så ärlig med allting och att det är just det som skrämmer iväg en del människor. 

Det kan hända att man blir för mycket ibland, och jag försöker iallafall mitt bästa att vara empatisk för andras känslor när mina känslor svällar över för femtielfte gången i veckan, oberoende av om personen är en vän eller inte. Men ibland faller man och då får man kliva upp igen.

Verkar mest som att jag kommer att inrikta mig på de positiva sakerna med mig själv, behöver nog den egoboosten av mig själv lite grann.

Sen har vi det där med att känna trygghet gentemot mig, en del kanske har haft svårt att göra det under det senaste året, men nu när det verkar som att jag har börjat hitta tillbaka till mig själv så har personer som inte har lärt känna mig riktigt bra än öppnat upp sig för mig och berättat saker de inte skulle berätta för många och i vissa fall inte skulle berätta för någon alls.

Det mer än mycket annat gör mig glad och smickrad, jag har återfått lite grann av den där Lyssnare-statusen jag saknat så länge. De känner en trygghet i mig, att jag går att lita på. Det gör en varm inombords. Kan också bero på att det i dessa specifika fall inte finns så mycket bagage jag har att släpa på gentemot dessa personer i fråga.

Och när en viss person som jag precis har träffat och knappt lärt känna ännu, har gett mig en massa spontana komplimanger om min personlighet som helt klart lyser upp ens liv. Bland annat om att första gången personen i fråga pratade med mig kände denne direkt en speciell trygghet gentemot mig. Personen kanske inte litar på mig, det är det alldeles för tidigt för, men kan ändå känna en trygghet i att samtala med mig.

Ett problem är nog att jag vill försöka älska hela världen samtidigt, vilket är en omöjlighet, och kan komma tillbaka och bita en i häcken. Jag tror gott om alla. Vill inte kalla det naivitet, för den oskulden förlorade jag för många år sen. Jag vill lita på alla, trots att jag egentligen borde ha lärt mig att en del människor sviker. Tror att jag överkompenserar för det, och ger alla extra chanser just för att jag inte vill tro något sådant om någon.

Och sen när man känner sig sviken, ja då kan det alldeles för lätt hända att man vänder sig från den personen trots att man kanske inte borde det. Alla har väl egentligen rätt till flera chanser tills man gör saker och ting rätt, eller?

Och inte kan jag heller sluta låta mig fascineras av en del människor, ibland blir man bränd, men det är de smällarna man får ta. Den där fascinationen kan säkert en del tycka är påträngande eftersom det är som med precis allting annat när det gäller mig, den blir lätt väldigt uppenbar. Om en person inte märker att jag är kär i denne, ja då har den nog inte kollat åt rätt håll eller som i vissa fall låtsas som om det regnar istället.

Fascination kan i viss mån bytas ut mot intresse och attraktion.

Fast ibland händer det faktiskt att jag är otroligt trögtänkt och andra märker före jag själv märker någonting, om jag säger så.

Men eftersom jag bär mina känslor på mina ärmar blir det också lätt hänt att den där glädjen blir något helt annat, som att man känner sig som ett totalt misslyckande och ingenting man gör kan någonsin blir rätt... och så vidare... Men hade jag inte haft den så jag inte haft min otroliga glädje ibland, och det är två sidor av samma mynt man inte kan komma ifrån. Kanhända är jag lite för känslig av mig, men ja... som sagt annars skulle jag inte vara den jag är.

Sen är jag så otroligt, otroligt, dålig på att ljuga att det märks rätt snabbt att jag gör det och då blir det liksom mindre komplicerat att i de flesta fall säga som det är. Fast alla människor ljuger någon gång, men det är ingenting man kan komma ifrån, annars skulle världen vara en alldeles för komplicerad plats (mer än den redan är? wow!). 

Dessutom har jag väl också en tendens att säga saker om hur jag mår och sånt till folk, trots att jag till en början egentligen inte vill. För det är det där med min ärlighet, jag kan inte låta bli att berätta så mycket om mitt humör. Kan uppstå viss irritation ibland när jag klagar för femtielfte gången på någonting jag tycker är jobbigt eller någonting jag för den delen tycker är underbart.

Kanske därför jag också skriver så mycket personliga grejer på denna blogg?

Och går till vissa vänner och beklagar mig så fort någonting går mig emot?

Jag kan bli för mycket ibland, det är jag medveten om, men det får man ta när det gäller mig.

Och egentligen bryr man sig fortfarande om människor man en gång brydde sig om, men känner sig sviken av, trots att man egentligen har slutat bry sig för att det bara får en att må dåligt. Kan inte riktigt förklara det där med ord.

Det jag nog egentligen vill ha sagt är jag ska väl inte behöva förändras som människa bara för att må bra själv, tack för den Lisa!

Nu vill jag ha en kommentar av varenda person som har orkat läsa igenom hela detta inlägg och säga er ärliga åsikt om vad ni tycker, och då menar jag er alla 10!

Dagens Citat: "Den som får älska mycket, lider mycket." - Ett "du är bra som du är Jocke"-kommentar till mig själv. Det finns inget underbarare än att älska andra, men då får man ta smällarna ibland också. 

Dagens Låt: Tommy Nilsson - Öppna Din Dörr

Senast Lästa Bok: Star Trek Deep Space Nine – edited by Marco Palmieri – The Lives of Dax (En bok i DS9 Relaunch).

Läser Just Nu: 

Star Trek – edited by Marshak, Sondra & Culbreath, Myrna – New Voyages (Har hamnat i ett riktigt Star Trek-sug just nu, kan bero till viss del på premiären av Star Trek XI i Maj. Köpt otroligt många Star Trek-böcker på Tradera.)

Brian Greene - Det Stoff Varav Kosmos Väves (Ja, fortfarande. Det är inte den mest lättlästa av böckerna, men intresset finns där hela tiden att ta sig igenom ett kapitel i taget, tror jag också låter informationen smälta ett tag varje gång så att jag inte får information overload.)

Wow, coolt! 10 unika besökare den 22:a februari, måste vara ett nytt rekord för mig. Sånt gillar jag.

Idag blir det två inlägg, ett seriöst och ett livsfilosofiskt. De var allt för väsenskilda för att bråka om samma inlägg. 

Detta har varit en intressant vecka, men nu har jag iallafall tagit mig till bokrean. Jag vet inte om det är jag som inte är på humör, men på något sätt är bokrean inte lika bra i år som tidigare år. Inte det att det skulle vara samma böcker som tidigare år, för det är inte många likadana från förra året utan det är knappt någon bok som får mitt intresse att lysa upp.

Detta är iallafall dagens bokskörd:

Akademibokhandeln:

Aron Flam & Jonatan Unge - Sista ordet: citat och fakta om döden 49:-

Kurt Vonnegut - En Man Utan Land 59:-

Nevill Drury - Magic and Witchcraft: From Shamanism to Technopagans 69:-

Francis King - Magic: The Western Tradition 49:-

Summa: 226:-

H:ströms: 

red. David Cobb - Haiku 65:-

Christina Claesson - Berättarens Handbok 59:-

Neil Strauss & Bernard Chang - How To Make Money Like A Porn Star! 49:-

Summa: 173:-

Din Bok:

Ivar Wallensteen & Gunnar Brusewitz - Aforismer: egna och andras 45:-

Summa: 45:-

Sammanlagd Summa: 444:-

Och som inte hade med bokrean att göra men eftersom det är en av de bästa berättelserna som finns:

Neil Gaiman - The Sandman 6: Fables and Reflections

Jahapp, nu är jag trött och sjuk så nu ska jag inte skriva långt, var ju alldeles för länge sen sist (alltså 12 dagar)...  Det blir liksom inte ofta att skriva om de där underbara ögonblicken i ens liv, eller i detta fall timmar. Kanske berättar allt i senare blogg, och det vet ni alla hur det brukar bli med det?

Nu tänkte jag istället citera Malins hela blogg eftersom hon än en gång har gått och sagt visdomar som jag precis gått och funderat på. Hon är fan smart den där kvinnan:

"Some people just make you smile

Some people then make you wonder

Some people drive you mad

And some people...they just make you shine


Det är så jäkla stor skillnad på hur olika människor får en att må. Oavsett hur väl vissa menar så känns det ändå som att det de säger och gör skapar en stor sten som bara tynger ner en och får en att förlora all kraft. Andra gör så att man knappt kan sluta le och får så mycket energi att man nästan börjar hoppar och skutta. Borde kanske se till att inte ha människor som får en att känna på det första sättet i närheten så länge de får en att känna så. Men lättare sagt än gjort."

Men jag tar mig friheten att citera andras bloggar när flera av mina kompisar väljer att citera mina komplimanger på deras bloggar eller någonting jag sagt, oberoende av om det var smart eller Mäkianskt, då vet man iallafall att folk inte har slutat lyssna på en.

I'm looking at you!

Det är sådana tillfällen man känner att man är faktiskt är en bra människa, att folk tar åt sig av ens komplimanger. Det är kul att sprida glädje eller lite visdom.

Nä, nu ska jag gå och sova så att jag orkar le åt att se Henne, att drunkna i hennes blå ögon och bara sväva bort när hon håller om mig i en foxtrot eller håller mig i handen i en bugg. Det är bara att hoppas den där gnistan som fanns förra veckan finns där än. 

I min dagliga kamp mot mig själv fortsätter jag förundras över hur allt förändras så snabbt beroende på var man befinner sig och vad man har för sig.

Igår natt klagade jag på att krogen var så dålig och att det aldrig går att ragga där och att den får en att känna sig ful och oattraktiv.

Sen går man på socialdans på UDI och när man sen tar sig hem därifrån tänker man på Malins ord och man kommer fram till att nej krogen är inte bra för människors självkänsla, men dans däremot!

Dansen idag (eller snarare igår eftersom det snart är måndag morgon) fick mig att känna mig uppskattad, attraktiv, beundrad, omtyckt, snygg, eftertraktad och framförallt som att jag är riktigt bra på någonting och ville man så skulle man verkligen kunna ragga lite mer subtilt där, men när man väl är där och får känna sig alla dessa bra saker känner man inte längre något behov av det. 

Man har liksom fått sin dagliga dos av självbekräftelse av människor som inte känner mig som person än att man är en bra dansare. Okej, förutom Maria då, men hon är sitt vanliga spralliga och glada jag och sätter sig och pratar med mig en stund, och jag har alltid svårt att värja mig från att bli glad av sådana människor som har en tendens att sprida glädje omkring sig (och, nä, den där bitterheten mot just henne är borta sen länge. Har insett att det bara är slöseri med dålig energi och ingenting man kan förändra. Heh, ibland kan jag också vara vuxen minsann).

När man liksom får till svar, när man frågar om man ska dansa sista dansen med någon, ett stort leende och ett "åh, tack!", då kan man liksom inte låta bli att låta sitt ego växa lite grann.

Inte undra på att Karin sa hela tiden medan vi var ihop att "nu går du och dansar!", ibland har andra människor bättre koll på vad som ger mig glädje än jag själv.

Egentligen borde jag väl ha lärt mig för alldeles för länge sedan det där, men som alla vet så är jag  väldigt trögtänkt. Eller egentligen har jag väl lärt mig det, jag råkar bara glömma bort det ibland när jag sätter mig i mina bubblor.

Jag kan ju dra alla punkter som de flesta nog börjar kunna vid det här laget när det gäller mig och dans:

1. Dansen omvandlade mig från ett tomt skal till en hel människa.

2. Dansen fick mig att insåg att kvinnor var mer än utomjordiska varelser som vandrar ibland som om de trodde att de var någonting (och detta var fram tills jag nästan hade passerat puberteten). Det är en väldigt traumatisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma att en tjej kommer fram och pratar med mig det första som händer när jag kommer på den där foxtrotkursen, prata med mig om egentligen inget speciellt.  Vilket var det riktigt speciella, stackars jag var helt förvirrad och ville bara försvinna ner genom marken. "En tjej pratar med mig! Hjälp!" Det var i och för sig inte vilken människa som helst, det var Anneli som numera tillhör de tre av mina bästa vänner som jag känt längst. Oj, vad är det nu? 11 år snart. Oh my god.

3. Dansen gjorde att jag insåg att tjejer faktiskt kunde vara intresserad av mig. Tro mig jag var en riktigt hjärtekrossare där i början. Fattar fortfarande dock inte hur, måste väckt deras moderskänslor eller nåt.

4. Dans är nog en av de få saker som gör mig riktigt, riktigt lycklig. Okej, förutom att vara nykär, men det är lite av samma känsla men på olika sätt, ungefär som två sidor av samma mynt där båda sidorna är mycket trevliga att ha att göra med.

Det borde väl säga mig någonting egentligen om att sluta klaga på krogen, eftersom den endast är till för att man ska gå ut och hänga med vänner, dricka lite alkohol och dansa hela natten lång och aldrig, aldrig ragga där.

Hehe, vissa personer får sluta ha så jävla rätt hela tiden, det börjar bli lite av en vana det där. 

Förövrigt tror jag att jag ska lägga ner det där med Latin-kursen, känns som jag tagit mig lite för mycket vatten över huvudet, insåg att jag inte kommer ihåg ett smack från när jag läste den 2005, förövrigt samma kurs som Nymfomanen innan hon flyttade in i vår korridor.

Och jag borde verkligen göra något mer konstruktivt av all denna kreativitet som glöder från mitt tangentbord nu under de senaste veckorna när jag skrivit fler blogginlägg på så kort tid än jag någonsin gjort tidigare.

Eller så bearbetar jag bara mitt liv just och skriver det här till offentligheten istället för att börja med en ny dagbok än den gamla som det inte skrivits i på typ 10-11 år.

Dagens Soundtrack: Bear McCreary - Battlestar Galactica Season 1 OST

Dagens Citat: "NO! Not now... not ever. Do you hear me! I will use every cannon, every bomb, every bullet, every weapon I have down to my own eye teeth to end you. I swear it! I'M COMING FOR ALL OF YOU!" - President Laura Roslin of the Twelve Colonies of Kobol (eller snarare de 39.000 som fortfarande lever av 20 biljoner), Battlestar Galactica 4x14 - "Blood on the Scales".

Man bråkar inte med en kvinna som just fått veta att mannen hon älskar har kallblodigt mördats (eller har han det?) och just insett att hon inte längre har något att förlora. (Bara sex avsnitt kvar av hela serien, snyft).

Jag måste bara få citera en underbar god vän till mig som alltid lyckas hitta de där riktigt djupa kommentarerna som innehåller så mycket vishet, för att vara så ung innehåller hon väldigt mycket visdom, och får en att må lite bättre och spräcker mina bubblor när jag hamnar i dem.

"Styrka är inte att alltid bita ihop, förtränga och gå vidare. Det är att orka stå kvar i sig själv, även när man helst skulle vilja fly."

För varje dag som går känns livet så mycket skönare.

Härmed lovar jag på heder och samvete att:

- Låta livets goda få mig att slappna av.

- Inte grunna för mycket på det som har varit utan satsa mot en trevligare framtid istället.

- Inte heller grunna på de val man gjort utan ta dem som något bra för ens hälsa och se framåt.

- Stå för mina val och inte låta någon annan säga något annat.

- Tro på mig själv och inte låta någon annan säga åt mig vad jag ska tycka och tänka (nåja, jag är ju ändå rätt så lättpåverkad).

- Inte låta andra få mig att tro och strunta i kommentarer om att jag är mindre värd än någon annan.

- Lyssna på människor som hjärtar mig och tycker jag är en lysande stjärna i deras liv, tack förövrigt Hanna-Marie och Malin. Ni är underbara människor! Det är självklart också alla andra som känner för att ge mig komplimanger för att de vill. Ni andra är minst lika mycket värda, men jag tyckte de förtjänade denna gång att få stå främst, nästa gång är det någon annans tur. 

- Ta åt mig av komplimanger som kommer från hjärtat.

- Fortsätta omge mig med människor som uppmuntrar mig även när jag gjort bort mig.

- Att fortsätta erkänna min fel, brister och misstag. De dagarna jag inte gör det får någon gärna ta ner mig på jorden igen.

- Att aldrig glömma att säga förlåt.

- Att aldrig glömma att om någon ber om förlåtelse så är allting förlåtet.

- Att aldrig glömma att en elak kommentar inte alltid är illa menat.

- Att lära mig att säga allting istället för bara hälften av det jag tänkt säga så att inga missförstånd kvarstår och så att andra förstår vad jag menar åtminstone hälften av gångerna. Som det är nu säger jag bara en bråkdel av det jag vill få fram, missförstånd uppstår för mindre.

- Att ta lärdom av allt, även det dåliga. Framförallt det dåliga!

- Att alltid vända andra kinden till.

- Att återigen bli den obotliga optimist (och romantiker?) jag en gång blev känd för.

- Att återigen sprida mitt (ö)kända leende: "Jocke, varför ler du hela tiden?" "Men det är ju Jocke, ju!" - Nuss & Tuss a.k.a. Elin & Elin a.k.a. två av de Tre Musketöserna. (Ah, gamla fina NH-minnen.)

- Kramas mer, vet vissa personer som har fått alldeles för få kramar under alldeles för lång tid. Iallafall av mig.

- Skriva, skriva, skriva! Hej, hej, hej!

- Älska, glömma och förlåta!

******************

Påminn mig hemskt gärna om dem i framtiden, kan och lär behövas (och nu pratar vi inte om mitt dåliga minne).

Förövrigt måste jag ringa morsan imorrn och fråga om det är atopisk sjukdom jag har eftersom alla tre symptomen stämmer in som måste stämma in.

Få se här: Eksem? Check! Astma? Check! Hösnuva/allergi? Check!

Dagens Citat: "Be kind - Remember every one you meet is fighting a battle - everybody's lonesome." - Marion Parker

Dagens Låt: Jewel -Deep Water

You find yourself falling down
Your hopes in the sky
But you heart like grape gum on the ground
And you try to find yourself
In the abstractions of religion
And the cruelty of everyone else
And you wake up to realize
Your standard of living somehow got stuck on survive
When you're standing in deep water
And you're bailing yourself out with a straw
And when you're drowning in deep water
And you wake up making love to a wall
Well it's these little times that help to remind
It's nothing without love
You wake up to realize your only friend
Has never been yourself or anybody who cared in the end
That's when suddenly everything fades or falls away
'Cause the chains which once held us are only the chains which we've made
When you're standing in deep water
And you're bailing yourself out with a straw
And when you're drowning in deep water
And you wake up making love to a wall
Well it's these little times that help to remind
It's nothing without love, love, love
It's nothing without love
We've compromised our pride
And sacrificed out health
We have to demand more
Not of each other
But more from ourselves
"Cause when you're standing in deep water
And you're bailing yourself out with a straw
When you're drowning in deep water
And you wake up making love to a wall
Well it's these little times that help to remind
It's nothing without love, love, love
It's nothing without love
It's nothing without love

Här kommer det inlägg som gäller för idag, och inte som förra som gällde för igår.

Var på stan idag för att förhoppningsvis inhandla Dido och Jewels nya alster, men tyvärr hittade jag bara Didos skiva till ett allt för högt pris, ett pris som jag lätt hittar mycket billigare via nätet. Vad jag såg var det inte heller Deluxe versionen som jag kan hitta till exakt samma pris på nätet som den på Åhléns.

Aja, nytt försök någon annan gång, eller smartaste att beställa via nätet när mina pengar anländer.

Var iallafall in på Collector's Point, och som vanligt trodde alla att jag hade flyttat från stan eftersom de inte sett skymten av mig på månader. Men jag inhandlade iallafall det jag kom dit för:

Star Trek Deep Space Nine Relaunch, Book I: Avatar, Book I & II av S.D. Perry.

Förövrigt måste jag lära mig att inte ta åt mig så jävla mycket av kommentarer jag får oberoende av vem jag får det av och oberoende av vad tanken bakom är. Jag måste lära mig att strunta i sånt, annars får jag gå omkring hela livet på dunkuddar.

Detta inlägg skulle jag sätta upp igår, men då bestämde sig servern för att uppdateras:

När man mår så sjukt bra som man mår nu efter att ha kommit hem från en helt underbar kväll med underbara människor på NH så måste man lära sig att hålla sig borta från saker som ger en ångest, man dras som en mal till ljuset.

Det gäller att titta på det vackra och underbara här i livet, inte det där mörka och hemska som lätt smyger på en när man inte tittar.

Har nog börjat lära mig att hålla mig borta från saker som får mig att må dåligt... förhoppningsvis.

Får se hur länge jag har lärt mig den läxan... till nästa gång.

Men nu blir det att spendera en tid framöver med att förgylla mina vänners vardag med min underbara närvaro.

Aja, men hursomhelst. Här kommer en massa trevliga överraskningar som jag upptäckte häromveckan:

1. Jewel har släppt en ny skiva, Perfectly Clear, under sommaren förra året, jag skäms så jävla, jävla mycket att jag kunde missa det. Jag menar det är ju den bästa singer/songwriter som världen någonsin skådat. Hon är ju så sjukt jävla bäst. Down So Long är fortfarande en av de fem bästa låtarna som jag någonsin hört. Denna skiva är ännu mer country än Goodbye Alice in Wonderland. Förvisso inte lika bra som Spirit, men mer Jewel än 0304 som var mer experimentell än hennes andra skivor.

Hon har även släppt ännu en konsert-dvd The Essential Live Songbook, börjar bli dags att se den första om jag nu ska införskaffa dem. Vilket påminner mig om att jag måste återfinna mitt VHS band med Jewel Live in Madrid 1999 (vilken tyvärr inte ligger bland mina band under sängen så jag får leva på hoppet att den gömmer sig någonstans hemma hos Päronen i Kiruna), vilket denna version av Down So Long är ifrån:

Jewel har släppt så mycket olika grejer som jag aldrig rört, sett eller läst. Som till exempel hennes film Ride with The Devil, hennes diktsamlingar, hennes konsertdvd:er, eller stött hennes kamp för renare vatten i världen. Lite så att man skäms faktiskt.

2.  Även Dido släppte en ny skiva under 2008, Safe Trip Home.

Den är inte lika bra som No Angel, vilken är en smärre omöjlighet att ens komma i närheten av, men det är en Dido-skiva och det är en skiva definitivt i min smak.

Upptäckte att både Jewel och Dido släppt skivor inom minuter av varandra på grund av att för mig har de varit oskiljaktiga följeslagare under snart hälften av mitt liv (nåja, bara något år kvar). Kollar jag upp något om Jewel är det en ren självklarhet att även kolla upp vad Dido har haft för sig sen senast. Upptäckte Jewel först när hon sjöng sin Svenska Vaggvisa i Sen Kväll med Luuk 1999, det var kärlek vid första ögonblicket.

Vad som än kommer att hända i mitt liv, förutom minnesförlust, så kommer hon att vara en av mina största tills det ögonblick jag dör. Ärligt talat skulle jag definitivt inte ha något emot att hon skulle spelas på min begravning, vilket förhoppningsvis är några hundra år bort.

Upptäckte Dido cirka 2000 i och med att Eminem mer eller mindre skapade hennes karriär när han lånade en snutt av henne till Stan.

Har alltid tyckt Jewel och Dido har någon sorts symbios i deras musik, de skapar en underbar helhet hos mig som skulle göra att utan en av dem skulle det finnas en tom plats i mitt hjärta där kärleken till musik har sitt eviga boende.

Hinner jag på stan imorgon blir det definitivt att köpa båda skivorna, de är så bra att de bara måste ägas!

Favoriter ska man alltid stöda med att köpa deras alster, vare sig det gäller spel (se Stardock), musik, filmer och så vidare.

Dagens Låt: Jewel - Down So Long

Dagens Citat: "Be who you are and say what you feel because those who mind don't matter and those who matter don't mind." - Theodore Geisel (a.k.a. "Dr. Seuss")