Poesi för Mutanter
Nu var det ett tag sen sist, mycket för att jag missade Eterneller, men här kommer ett nytt tips på Viktor Johansson, denna gång om hans tredje verk och andra diktsamling. Denna gång blir han intervjuad i SvD, tack Tommy!
För er som inte läst denna blogg under hela tiden den har funnits så läste nämligen Viktor Johansson Skapande Svenska A här på Umeå Universitet samtidigt som mig. 2005/2006 tror jag det var?
Han hade alltid riktigt spännande texter med sig under kursens gång.
Så lite tycker jag att man får vara stolt över att ha fått läsa en stor poets texter innan de publicerats.
Jag tipsar gärna om att läsa honom också, han har en mycket spännande och intressant stil, mer "fullitterärt" än "finlitterärt", dessutom sprider han gärna om att SF också är bra litteratur!
Att vara ekivok över en palt.
För er som inte var med på Paltfesten så kommer här min uppskattade något ekivoka dikt som var en hyllning till Palten:
Åh, du vackra palt!
Dina former är så runda,
jag vill bara sluka dig hel.
Smöret rinner över dina kullar,
får dig att smaka.
så...
så...
så...
Norrländskt!
Sylten kring din barm,
mjölken över mina läppar,
ditt hårda knastrande fläsk
i min mun.
Får mig att njuta.
Du får mig att drömma,
att glömma.
Du får mig att sakna
de Norrländska vidderna.
Jag vill aldrig sluta äta dig.
Jag älskar din konsistens,
din form.
Du är hård, men formbar
inte mjuk och och dallrig.
Du är så njutbar,
att när jag ätit dig färdigt,
vill jag bara sova.
Annars så har jag idag också precis läst färdigt The Sandman #9 - The Kindly Ones av Neil Gaiman... Det var sorgset och mäktigt, bör nog kanske försöka mig på att fundera lite kring den snart...
Varför måste man leva, varför måste man finnas kvar? (14/4-09)
Ja... Alldeles för mycket som händer i ens liv och ingenting jag tänker ta upp här, mer än "Att leva är att lida".
Men här kommer iallafall en nyskriven dikt som uppkom när jag satt på tåget på min väska idag eftersom det inte fanns en ledig sittplats någonstans med de sista milen färdandes mot fjärran som är mitt hem. Ett av mina bättre alster tror jag faktiskt att jag tycker för tillfället. Vet ej dock om den är riktigt färdig, blev nämligen avbruten för avstigning på vänster sida i tågets färdriktning.
Varför måste man leva,
varför måste man finnas kvar?
Att leva är att förgås,
förgätmigej för vinden.
Fyrkantig värld mot runda kroppar,
kollision av oanade konsekvenser.
"Detta är inte likt något jag gjort tidigare."
Glöm förgätmigej,
aska i graven.
Stjärnstoft,
stjärndoft.
Obetydligt är livet
bland stjärnors tideräkning.
Oberäkneligt är livet
bland kvantans tideräkning.
Förgätmigej för vinden,
till aska i graven.
Korta ögonblick är vi,
obetydliga,
oberäkneliga.
Blinka
och missa ett liv som aldrig fanns
och alltid finns.
Se
och bli förlorad.
Dröm
och lev.
Ett kort ögonblick av alltid,
blinka och du missar.
Liv
är att mötas,
blinka,
och vara försvunnen.
Att leva är att förgås av en blinkning.
Stjärnstoft,
vinden tar oss dit vi inte vill.
Stjärndoft?
Låt mig förklara!
En lukt är ett minne av en svunnen tid.
Stjärnstoft med minnen av stjärndoft.
Stjärnan,
alltid och ej vid liv.
Kvantan,
glömsk och vansinnig.
Att inte bli sedd är att inte leva.