Makimachine

Så har man äntligen satt sig ner och sett Den Där Filmen igen.

Och återigen fick den mig att gråta på precis samma ställen som alltid, tror jag faktiskt måste börja med näsdukar, är nog inte bra för ögonen att torka tårarna på t-shirten. Det är inte för att filmen är sorgsen eller så, även om den har några sådana ögonblick utan de tillfälle jag gråter är när universum plötsligt öppnar sig för oss och vi får se om än en bråkdel av dess skönhet så är den vackrare än någonting vi som mänsklighet kan föreställa oss.

Se den! Se den! Se den!

Självklart måste jag sätta upp några till citat från filmen, bara för att jag älskar citat och samlar så otroligt mycket på dem.

Kan väl börja med filmens första replik, som sätter tonen för både Ellie och för hela filmen:

Young Ellie: CQ, this is W9GFO. CQ, this is W9GFO here. Come back?

Palmer Joss: What are you studying up there?
Ellie Arroway: Oh, the usual. Nebulae, quasars, pulsars, stuff like that. What are you writing?
Palmer Joss: The usual. Nouns, adverbs, adjective here and there.

Ellie Arroway: There are four hundred billion stars out there just in our galaxy alone. If only one out of a million of those had planets, alright? And if just one out of a million of those had life, and just one out of a million of those had intelligent life, there would be literally millions of civilizations out there.
Palmer Joss: If it wasn't it would be an awful waste of space.
Ellie Arroway: Amen.
(Det vill säga, hur får man en kvinna att gilla en: Man citerar hennes far).

[Ellie challenges Palmer to prove the existence of God] 
Palmer Joss: Did you love your father?
Ellie Arroway: What?
Palmer Joss: Your dad. Did you love him?
Ellie Arroway: Yes, very much.
Palmer Joss: Prove it.

David Drumlin: I know you must think this is all very unfair. Maybe that's an understatement. What you don't know is I agree. I wish the world was a place where fair was the bottom line, where the kind of idealism you showed at the hearing was rewarded, not taken advantage of. Unfortunately, we don't live in that world.
Ellie Arroway: Funny, I've always believed that the world is what we make of it.

Ellie Arroway: I'm okay to go! I'm okay to go! I'm okay to go...

Och här kommer en av de mest ståpäls framkallande scenerna jag någonsin sett, och får det varenda gång jag ser filmen:

Ellie Arroway: [listening to the message]  Wait a minute, those are numbers. That was a three, the one before it was two. Base it on numbers, just count it, see how far it goes.
Fisher: That's a five! Seven!
Dr. Ellie Arroway: Those are primes! 2, 3, 5, 7, those are all prime numbers! No way this is a natural phenomenon!

Panel member: If you were to meet these Vegans, and were permitted only one question to ask of them, what would it be?
Ellie Arroway: Well, I suppose it would be, how did you do it? How did you evolve, how did you survive this technological adolescence without destroying yourself?

Man skulle kunna tro att filmen, som för en diskussion kring vetenskap kontra religion, skulle ställa sig på vetenskapens sida, men detta är en av de få filmer där den faktiskt inte tar sida. Visst, religionen har sina galningar, och vissa vetenskapsmän använder upptäckter för sin egen vinning, men i slutändan kan nog denna diskussion sammanfattas i den religiösa huvudpersonens slutord:

News Reporters: Reverend Joss! Reverend Joss, what do you believe? What do you believe?
[pause]
Palmer Joss: As a person of faith I'm bound by a different covenant than Doctor Arroway. But our goal is one and the same: the pursuit of Truth. I for one believe her.

Det är helt enkelt en film som behandlar sina ämnen och sina personer med respekt, den må handla om vetenskapens storhet, men där religionen får rymmas med både respekt och tillbörlig beundran där det så behövs.
Jag tror inte på någon gud, men den som en dag får se universum i all dess prakt, skulle det faktiskt inte förvåna mig om denne börjar tro på ett högre väsen, om så bara en högre intelligens som skapat vårt universum, som till exempel boken säger att "Gud" var matematiker.
Eller som Ellie själv säger:

Ellie Arroway: Mathematics is the only true universal language.

Detta är nog dessutom en av de få filmer (kan för tillfället bara tänka mig 2001 förutom Contact), där filmen faktiskt är bättre än boken vilket säger en hel del, eftersom boken inte heller går av för hackor. Precis som med 2001 så kompletterar de varandra på ett mycket bra sätt.

Bill Clintons cameo i filmen är också intressant eftersom det är klipp från ett riktigt tillkännagivande angående liv i yttre rymden, nämligen den angående inget mindre än meteorit ALH84002.

Vadå jag glupsk?

Eftersom jag ska flytta till min nya lägenhet så håller jag på att gå igenom en massa grejer jag har kvar häruppe hos päronen.

Ibland hittar man roliga saker, som gamla fotoalbum. Och vad gör jag på större delen av de flesta bilderna? Sitter och läser, vad annars, så jag knappt märker att någon fotograferar. Så är det ju med ännu äldre bilder också, en av de mest klassiska är nog när jag och kusin Peter sitter sida vid sida och läser var sin bok, utan att vare sig märka varandra eller att någon fotograferar.  
Det är en bild som säger mer än tusen ord, och det mesta om båda våras personligheter. Sitter jag inte och läser, så sitter jag antagligen med något läsbart i handen, allt som oftast.

Dagens Citat: "När du blir kär i någon så blir den det underbaraste och vackraste som finns, men du är inte så mycket romantiker som spontanromantiker." - Sagt till mig av kära gamla Malin...

På förekommen anledning, här kommer youtube-versionerna av gårdagens låtar, eller snarare den enda som jag hittade. Resten av låtarna tycker jag ni ska lyssna på, på Spotify (där alla de andra finns, förutom låtarna om hennes "pojkvänner").

Astrogirl




Och så såg jag också nu via Youtube ett av de bästa avsnitten av alla Star Trek-serierna, nämligen Unification, Part I & 2. Dock känns slutet så sorgset med tanke på vad som händer i Star Trek XI:s "flashbacks", som jag inte tänker säga något mer om förrän du har sett filmen. Också ett av de viktigare avsnitten som bakgrunden till Star Trek XI, filmen hade liksom inte kunnat hända om inte "Only Spock could go to Romulus" för att uttrycka det fint.

Alas, vissa saker kommer aldrig att vara desamma igen... *snyft*

"These people are struggling toward a new enlightenment, and it may take decades or even centuries, but they will reach it and I must help." - Sagt av Spock, och detta är citatet som gör mig så sorgsen eftersom jag nu så här i efterhand vet vad som kommer att hända i och med Star Trek XI...



"I was involved in cowboy diplomacy, as you so fondly call it, long before you were born. [...] In a way, you are as stubborn as another captain of the Enterprise I once knew." -Spock to Picard

Ah, dags för lite musik återigen. Denna gång en riktigt bra följetong, nämligens S.P.O.C.Ks "Astrogirl". Svensk Synthpop när det var som bäst... De flesta av dem finns på youtube förutom Cosmic Boy (som är den bästa). Deras låtar är tyvärr ohyggligt svårt att hitta ibland om man inte har nära tillgång till deras skivor.

Astrogirl

She was a beauty queen with the future in her hand,
full of dreams and a ticket to wonderland
Young and innocent, ready for action,
trying everything for some satisfaction
She fell deeper and deeper without success,
met the wrong guys and got stuck in a mess
So now she works at a sleazy place
in a red light quadrant of space
Astrogirl - why don't you leave this world?
I've been watching her for a while,
those tender eyes and her beutiful smile
The way she serves the drinks and acts polite,
and then disappears when the price is right
But I can see that there is something wrong,
it's very obvious that she doesn't belong
I wish there was something I could do,
to help her start something new
Astrogirl - why don't you leave this world?

Astrogirl's Dilemma

She's in love again
but she wouldn't know to choose
she's in love again
but she's afraid to loose

She's been working for a long, long time
she wants to get away but she doesn't earn enough
nobody's tipping her that much

When she works she fakes it all
but underneath her skin she's got a longing heart
which is hoping for a new start
She's in love again
but she wouldn't know whom to choose
She's in love again
but she's afraid to loose
One of them is the Cosmic Boy
he makes her laugh but it's hard for him to settle down
he doesn't want to be bound

The other one is a stormtrooper
he's a real man but has problems with his attitude
sometimes he's very, very rude
She's in love again
but she wouldn't know to choose
she's in love again
but she's afraid to loose

Astrogirl Strikes Back

Sitting in her dressing room
with tears in her eyes
Realizing that the pretty words
were nothing but lies
It's impossible to stay
packs her things and runs away
They want her, they need her
but they've got to pay
She's back
She's back with a vengeance
She's back for retaliation
She's back and she's gonna get them all
Standing in the doorway
with a weapon in her hand
Sick and tired of abusement
she'll make them understand
All the talk about a movie-star
acting nude won't take you far
She hates is, regrets it
but knows where they are!
She's back
She's back with a vengeance
She's back for retaliation
She's back and she's gonna get them all

Astrogirl's Secret

Trying yet another bar
looking for a little action

Wanna have some short-time love
in the need of satisfaction

A lady walks up to me
asks if I wanna see
some of her paintings at home

A cab to her gorgeous place
where I pull the longest face
she's made of silicone!
She's an alien underneath her skin
She's an alien, this can't be happening

No fancy romancing, sweet talk or dancing
A monster of some kind with breeding on her mind
When I stumbled through the door
I knew I'd seen her face before
somewhere in the galaxy

But beyond those green-blue eyes
she's a devil in disguise
aiming at a progeny

Doesn't matter what I say
she is standing in my way

I am really terrified
gotta find a place to hide
She's an alien underneath her skin
She's an alien, this can't be happening

No fancy romancing, sweet talk or dancing
A monster of some kind with breeding on her mind
She'll use me, abuse me
slay me and eat me
when I've been totally drained

If I survive this
her poisonous death kiss
I swear I won't do it again

Och så hennes två "pojkvänner":

Cosmic Boy

All around in space you can hear
About a guy without any fear
Doing anything at all as long as it pays
Living in danger is what he prefers
Breaking laws and meet beautiful girls
Every little second is usable, his life is a race

Cosmic boy
Cosmic boy
Looking for action looking for joy
Cosmic boy
Cosmic boy

He is wanted everywhere but he really doesn't care
He escapes the police in his super ship laughing, waving good-bye
If you need some weapons for a private little war
Or a new kind of love you haven't seen before
A not so legal cargo transfer to another place just ask this guy

Cosmic boy
Cosmic boy
Looking for action looking for joy
Cosmic boy
Cosmic boy

The Stormtrooper

Cold world, emotionless
This is the age of the dark side
Growing up with no choise
but to join the dark side
White uniform, weapon on my back
ready to work for the dark side
Kill the rebels, show no mercy
in the name of the dark side
Go out and kill them
Go out and fight
Go out and be a stormtrooper
Getting older, finding myself
Starting to think what am I doing
being a slave of the dark side
What's the meaning of it all
nobody deserves to die
why is there a dark side?
Tired of killing
Tired of war
Tired of being a stormtrooper

Flera år är den tid jag tänkt göra något ännu mer vettigt av denna blogg, nämligen att börja med recensioner. Alltid har jag dock hittat ursäkter för att inte sätta mig ner och skriva ner mina tankar kring någonting jag läst, på sätt och vis var sista avsnittet av Battlestar Galactica bara ett smakprov och en prototyp.

Men idag, efter att ha läst ut just den kortroman jag nu ska försöka få någon vett av mina tankar kring så kände jag att jag verkligen måste skriva ner mina tankar.

"James Tiptree jr." - En ögonblickskort smak av varande


Jag sitter här nu fortfarande och känner den där känslan som är orsaken till att jag läser SF, en känsla av sense-of-wonder som jag inte har hittat i någon annan sorts litteratur, inräknat fantasy. Denna känsla är inte den lättaste att finna, en sublim känsla som jag annars endast finner i de där perfekta 3.5 minutrarna av dans eller det perfekta samlaget. Det är ögonblick som livet är ett ständigt sökande efter, något ironiskt med tanke på kortromanens slutkläm...

En känsla av upprymdhet, hopp, förundran över universums storhet. Sense-of-wonder måste upplevas för att förstå, samma sak som den som aldrig har dansat eller haft sex kan förstå de ögonblick av perfektion som ibland uppstår vid dessa tillfällen.

"James Tiptree jr." eller Alice B. Sheldon som hon egentligen hette är temat för nummer 10/11 av Nova Science Fiction-magasinet där ett flertal av hennes bästa noveller och kortromaner ingår, vilka jag inte tänker gå in närmare på vid detta tillfälle eftersom jag fortfarande läser detta nummer.

Men jag kan dock kort nämna att En ögonblickskort smak av varande är i översättning till svenska av John-Henri Holmberg (som också är chefredaktören för Nova) och Mats Dannewitz Linder (ett annat ständigt återkommande namn i magasinet).

En ögonblickskort... har av av John Clute kallats den "absolut fulländat formulerad och nästan outhärdligt mörk i sin detaljerade och överväldigande utveckling av grundmotivet... den kanske finaste, tätaste, mest besatta kortroman som hittills publicerats inom sf-fältet" (hela detta citat har jag lånat från Holmbergs introduktion till verket).

Innan läsningen och till en början under läsningen så måste jag erkänna att jag kände en lite avog känsla mot dessa ord, visst spänningen fanns det och man kände att man måste läsa vidare. Men som med det mesta annan bra sf-litteratur i kortformat så är det avslutningen, slutklämmen som avgör berättelsen. Och på de sista 10-15 sidorna så satt jag bara där och kände den där känslan av just sense-of-wonder, en känsla av upprymdhet, men också av sorg. Mänsklighetens öde, att vara spermie åt en högre stående varelses födelse. Visst temat är klassisk inom SF, Clarkes Childhood's End, Sturgeons more than human och så vidare, men aldrig i sådan bokstavlig tolkning.
 
När verket börjar med en dröm om en gigantisk, flera ljusår lång, penis, med forskningrymdskeppet, besättningen färdas på för att finna ett nytt hem åt en mänsklighet som inte längre ryms på jorden, som toppen på ollonet, inser man att det inte längre handlar om att var subtil, här är det rakt på som gäller.
I och för sig kan man se även allt detta som en metafor över mänsklighetens strävan att ta sig utåt, utåt, bort från moder jord. Att finna en mening och ett mål med livet, fast i slutändan visar sig att allt vi har skapat, alla våra tankar och minnen, saknar betydelse, vi är bara spermier som ska befrukta ett ägg på en annan värld så att någonting annat kan födas. Alla människorna som skådar den växtlighet som utgör "Ägget" på denna värld vill vara den att befrukta världen, de vill vara de första, de vill vara den som skapar det nya. Det är som om deras Jag upphör och endast kvar finns ett tomt skal, tömt på sitt innehåll, huvudet tömt på spermier som Tiptree uttrycker det.

Jag inser att de av mina läsare som inte är SF-fans kan få en ännu mer avog inställning till SF efter denna recension, men att vara så här rakt på sak, så här uppenbar med sitt bildspråk är något som inte händer särskilt ofta, även inom SF. Var nog även det en av orsakerna till att jag tycker så mycket om En ögonblickskort..., den försöker inte vara som all annan SF inom samma tema, utan Tiptree har skapat ett eget bildspråk, mer in-your-face. Det går inte att undkomma hennes språk, den sätter sig fast i minnet.  

I det stora hela saknar livet betydelse, det är bara den egen betydelse vi som individer ger världen som gör det möjligt för oss att leva och den dagen vår illusion tas ifrån oss är den dagen vi går förlorade.

När det gäller den mänskliga strävan så måste jag tyvärr konstatera att det i dagens samhälle är allt för få människor som ser någon nytta för mänskligheten att sträva utåt, det är en av mina stora sorger här i världen. Vår uppgift är att sträva utåt, att upptäcka universums skönheter runt varenda skrymsle och vrå i universum. Men nu är det som om mänskligheten har drabbats av apati och slutat bry sig.

Det är nog själva orsaken till att SF är min stora passion, jag vägrar drabbas av apati, jag vägrar sluta drömma, jag vägrar sluta hoppas och tro på universums skönhet och att en dag få se och upptäcka nya platser och nya världar, tills dess har jag mina drömmar. Jag tror, Nej! Jag vet att människan måste strävan bort från moder jord, det finns inget mål med vår resa, men det är endast därute vi kan göra det möjligt för livet att överleva här på jorden och i universum.
Vi måste ta steget ut i universum och inte längre gömma oss i vår moders famn, för att växa som människa måste man skapa sig ett eget liv, precis det samma gäller mänskligheten, vi kan inte skapa någon betydelse för oss själva i universum om vi inte lämnar vårt hem bakom oss och söker oss ut, ut, ut!

Kanhända har Tiptree rätt, kanske är bara denna innerliga känsla av att vi måste ta oss bort ifrån den testikel som jorden utgör för att befrukta en annan värld och sen upphöra, men innan vi har begett oss ut i universum kan vi aldrig veta det.
Det är inte förrän vi begett oss ut i universum som vi ens kan börja sökning efter en mening med allting, efter en mening med livet och oss själva.

Självklart är det också bara en enda melodi som passar för ett sådant ögonblick av sense-of-wonder, en melodi som jag har lyssnat igenom flera gånger under skrivandet av denna recension. En av de ytterst få, i mina ögon, melodier som kan återge den där förundran över universums storhet, den där känslan av sense-of-wonder som endast SF kan ge mig.
Har bland inspirerats till min mesta sense-of-wonder-novell med denna melodi som inspiration.

Dagens Soundtrack: Samuel Barber - Adagio for Strings

Detta får mig bara att vilja en mycket specifikt film väääldigt mycket just nu, bara att läsa citaten av de ögonblick av filmen som gör mig tårögd, gör mig tårögd.
Contact är den film mer än någon annan i mina ögon som visar just varför vi måste ut bland stjärnorna och att Jodie Foster är den bästa skådespelerska mänskligheten någonsin skådat...

Därför måste jag ha med alla de citat från filmen som ger mig just den känslan av sense-of-wonder:

Dagens Alla Citat:

Executive: We must confess that your proposal seems less like science and more like science fiction.
Ellie Arroway: Science fiction. Well you're right, it's crazy. In fact, it's even worse than that, nuts.
[angrily slams down her briefcase and marches up to the desk]
Ellie Arroway: You wanna hear something really nutty? I heard of a couple guys who wanna build something called an "airplane," you know you get people to go in, and fly around like birds, it's ridiculous, right? And what about breaking the sound barrier, or rockets to the moon, or atomic energy, or a mission to Mars? Science fiction, right? Look, all I'm asking, is for you to just have the tiniest bit of vision. You know, to just sit back for one minute and look at the big picture. To take a chance on something that just might end up being the most profoundly impactful moment for humanity, for the history... of history.

Young Ellie: Dad, do you think there's people on other planets?
Ted Arroway: I don't know, Sparks. But I guess I'd say if it is just us... seems like an awful waste of space.

Palmer Joss: By doing this, you're willing to give your life, you're willing to die for it. Why?
Ellie Arroway: For as long as I can remember, I've been searching for something, some reason why we're here. What are we doing here? Who are we? If this is a chance to find out even just a little part of that answer... I don't know, I think it's worth a human life. Don't you?

[Witnessing a celestial light show up close]
Ellie Arroway: Some celestial event. No - no words. No words to describe it. Poetry! They should've sent a poet. So beautiful. So beautiful... I had no idea.

(Detta ovanstående citat är det bästa och vackraste ögonblicket i hela filmen, det största ögonblicket av sense-of-wonder och universums sublima skönhet, trodde inte det var möjligt att beskriva i bilder förrän jag såg denna film. Har till och med skrivit en dikt om universums skönhet baserat på denna scen, nämligen Inga Ord som finns publicerad här på bloggen.)

Alien: You're an interesting species. An interesting mix. You're capable of such beautiful dreams, and such horrible nightmares. You feel so lost, so cut off, so alone, only you're not. See, in all our searching, the only thing we've found that makes the emptiness bearable, is each other.

Panel member: Doctor Arroway, you come to us with no evidence, no record, no artifacts. Only a story that to put it mildly strains credibility. Over half a trillion dollars was spent, dozens of lives were lost. Are you really going to sit there and tell us we should just take this all... on faith?
[pause, Ellie looks at Palmer]
Michael Kitz: Please answer the question, doctor.
Ellie Arroway: Is it possible that it didn't happen? Yes. As a scientist, I must concede that, I must volunteer that.
Michael Kitz: Wait a minute, let me get this straight. You admit that you have absolutely no physical evidence to back up your story.
Ellie Arroway: Yes.
Michael Kitz: You admit that you very well may have hallucinated this whole thing.
Ellie Arroway: Yes.
Michael Kitz: You admit that if you were in our position, you would respond with exactly the same degree of incredulity and skepticism!
Ellie Arroway: Yes!
Michael Kitz: [standing, angrily] Then why don't you simply withdraw your testimony, and concede that this "journey to the center of the galaxy," in fact, never took place!
Ellie Arroway: Because I can't. I... had an experience... I can't prove it, I can't even explain it, but everything that I know as a human being, everything that I am tells me that it was real! I was given something wonderful, something that changed me forever... A vision... of the universe, that tells us, undeniably, how tiny, and insignificant and how... rare, and precious we all are! A vision that tells us that we belong to something that is greater then ourselves, that we are *not*, that none of us are alone! I wish... I... could share that... I wish, that everyone, if only for one... moment, could feel... that awe, and humility, and hope. But... That continues to be my wish.

(Denna ovanstående scen är varför jag älskar Jodie Foster, denna scen är det bästa skådespeleri jag någonsin sett. Bara att läsa citatet gör mig tårögd, och det hon säger också... *snyft*)

Ellie Arroway: [to a group of children] I'll tell you one thing about the universe, though. The universe is a pretty big place. It's bigger than anything anyone has ever dreamed of before. So if it's just us... seems like an awful waste of space. Right?
 
(Och detta är filmens slutord, också en av de som så underbart förklarar varför jag har en sådan passion för SF, som om inte det har märkts i detta blogginlägg...)

När en tävling är färdig är det dags för nästa:

**********************************************

Fantastiknovelltävlingen 10 år!

För tionde året i rad utlyser skrivargruppen SKRIVA, i samarbete med föreningen
Novellmästarna, Fantastiknovelltävlingen. Genom välvilliga donationer kan
jubileet firas med större - om än fortfarande blygsamma - priser än någonsin.
Det som söks är som tävlingsnamnet antyder fantastiknoveller - science fiction,
fantasy eller skräck. Reglerna är enkla:

1. Skicka tävlingsbidrag som ren text (s k ASCII; inga bifogade filer, t ex
Word-filer) senast 31/8 till [email protected] SAMT
[email protected] . Använd rubrik "tävlingsbidrag".
2. Noveller skall anknyta till science fiction, fantasy eller skräck. Man får
skicka flera bidrag. Rekommenderad maxlängd 50 000 tecken (inkl blanksteg och
skiljetecken). Språk svenska.
3. Vinnarna utses av en jury. Noveller som placerar sig på någon prisplats
postas även på SKRIVA:s E-postlista.
4. Förstapris 1000 kr. Andrapris 500 kr. Tredjepris 300 kr. Därutöver kan
juryn dela ut hedersomnämnanden.

Tävlingen liksom SKRIVA drivs helt ideellt. Dess E-postlista är troligen den
äldsta aktiva för novellförfattare, startad redan 1997. För att ansluta, maila
[email protected], med subject/ämnesrad: subscribe. Där diskuteras
skrivande, fantastik, litteratur och kultur, man kan posta och kommentera
noveller, eller gnabbas med likasinnade.

***************************************

Nu har jag blivit arbetskadad.



Undrar om jag kan sjukskriva mig?