Makimachine

Nu vet jag att det är vår, inte bara att det var väldigt varmt hela dagen idag, men utan mest på grund av vårkänslorna som spirar i min närhet.

Kärleken har verkligen nått min korridor. På endast den senaste veckan är det 3.5 pers som har hittat kärleken, vissa av dem till och med, med varandra. (Den där .5 är en som inte bor i korridoren, men som ändå hänger här väääldigt ofta, kanske inte riktigt lika mycket nu när hon är ihop med en av mina bästa vänner, men iallafall).

Om jag har räknat rätt innebär det alltså att 5 pers av 8 i korridoren har sitt på det torra nuförtiden. De två andra som inte är singlar har haft sina respektive under en längre period, så de räknas knappt längre.
Fortsätter det i den här takten är det snart inte många kvar, snart är manenda singeln kvar på hela stället.

Det är rätt intressant ändå, det är något visst med våren, trots att huden inte har börjat släppas lös ännu.

Släpp huden lös, det är vår!

Nu måste bara jag hitta någon trevlig flicka att ragga upp, annars kommer man känna sig lite utanför när det blir enorma parmiddagar i vårt kök (vilket jag tycker vi har minst en gång per dag nuförtiden).

Heh, det där framstår kanske som lite... ja... Men ni vet nog vad jag menar...

Får väl fortsätta ha parmiddagar med Tobias annars, i brist på annat:
"Vad mycket parmiddagar det är här på senaste tiden?"
"Vi äter ju tillsammans nu, men bara för att vi äter middag tillsammans betyder inte det att jag har känslor för dig."
"Jaså? Tror inte att du hade flyttat in här om du inte hade haft känslor för mig, även om det inte är på det sättet.", säger jag och nickar mot senaste myspysparet.

Inte har man heller haft ett riktigt ordentligt förhållande sen Malin, och det var tre år sen. Jag var förvisso ihop med Maria i 6 månader, till och från, men jag vet inte... Känns inte som man kan definiera det som ett riktigt förhållande när ena partern hittar på ursäkter för att inte umgås och definierar seriös träningstid som kvalitetsumgänge, vilket jag inte tänker göra.
Kvalitetsumgänge det är något helt annat det, visst kan det vara dans, men då ska det vara helt avslappnat och man ska göra det för att det är kul, inte för att man måste träna för att bli bättre.

"Jag älskar dig." "Ja, det var ju det också..."

Hmm, nu låter det som om jag vore bitter och gnällig, men det är inte mina intentioner. Ville nog bara få fram att känslor är fan stört omöjliga att förstå sig på. 
Pang! säger det bara och så har man sålt sin själ till Cupido,spelad av Karl Urban (oj, det var en 
ytterst subtil popkulturell referens. Ser väl om det är någon som fattar den. 
Annars är det jag och min ytterst dåliga humor, men så länge man själv har roligt så är väl det som 
är det viktigaste).

Usch vilken kliché det hela blev.

Men problemet är väl att det kanske vore bäst att träffa någon utanför dansen, så att man får någon sorts fritid från varandra. Jag hoppas dessutom att jag har lärt mig att vara ihop med sin danspartner är ytterst brandfarligt, tar det slut så blir dansen mycket lidande.
Inte för att man ska hoppas att det tar slut, men chansen finns ju alltid där.
Problemet när det gäller detta är att i dansens virvlar så är jag som lyckligaste, och om man ska följa inofficiella rön därmed så är man då som snyggast, sexigast, vackrast, eller vad annat man använder sig av för dagen, och därmed har jag också i dansen som bäst självförtroende.

Det är nämligen så att jag totalsuger att ragga på krogen, försöker jag ragga så blir det oftast riktigt misslyckat, om jag nu inte försöker ragga. Typ, ungefär: "I don't know, fly casual." Alltså, det går bättre att ragga om jag inte försöker vilket i många fall kan innebär att jag inte hänger med själv i svängarna.
Dessutom måste det i sådana fall vara någon jag redan känner, så att jag kan slappna och inte blir nervös och tänker på alla dumma saker man kan säga, och så blir det antingen sagt eller så blir man knäpptyst.
Vilket i 99% av fallen betyder att de själva inte är intresserade av något mer än att ha trevligt och prata med en, man har redan tagit sig till kompis stadiet, och det stadiet är ytterst, ytterst svårt att ta sig ur om man själv vill mer.

Då går det lättare i dansen istället, där behöver jag inte prata utan kan köra med kroppspråk och dans. Får ju höra en del att jag är riktigt bra på att dansa, även om jag själv tycker att det finns så många andra som är så mycket bättre.
Hursomhelst, i dansen slipper jag tänka eller prata, utan bara (för)föra till rytmerna.
Då helt plötsligt smälter kvinnorna, vilket jag fortfarande inte fattar hur det hela går till.
När det gäller flickvänner har jag träffat ett stort flertal av dem just genom dansen, och någon annan i andrahand gentemot dansen.

Borde lära mig snart att det är på sådana dansgolv det är lättast att träffa någon, det har ju till och 
med hunnit vara en kliché i mer än 100 år.
Mina föräldrar till exempel träffades genom dansen, då var i och för sig farsan rätt så full, vilket morsan fortfarande retar honom för ibland. Och mina föräldrar är nuförtiden en anekdot, som farsan uttrycker det, för i vår gemensamma vänskapskrets är det nästan bara mina och Tobias föräldrar som fortfarande är gifta och tillsammans.

Fast på sådana dansställen är ju alla nyktra, som om man ska ragga blir det till att chansa om de bara tyckte en vara otroligt bra att dansa med eller om det väckte åtrå. Väcker det åtrå, ja då måste man ta flera danskvällar på sig för att framförallt försöka avläsa kroppspråket om det finns intresse för mer eller inte. Eller så kan man väcka intresse genom att teasa varandra och sakta bygga upp en spänning gång efter gång efter gång, för att slutliga få det att säga pang.

Det där med kroppspråk och åtrån är nämligen svårt. En riktigt, riktigt bra foxtrot gör en knäsvag precis som den där Pang!-kärleken gör en knäsvag. Dans frigör endorfiner och en riktigt, riktigt bra dans, framförallt foxtrot ger en ett lyckorus som om man vore kär. Man försvinner helt bort och bara njuter, njuter, av den underbara dansen tillsammans med en annan människa som man dansar nära. Det är något som är lätt att misstolka som åtrå än som bara: "Åh, han dansar som en gud! Nu ska jag gå hem till min man/kvinna och knulla honom/henne gul och blå."

Det gäller att kunna se skillnad på dem, vilket jag tror att jag inte är så där särdeles bra på att göra.

Dansare är dock nog de kramvänligaste av alla människor, de kan krama nästan vem som helst närsomhelst, det är ju ändå som att få en riktigt, riktigt bra och riktigt, riktigt lång kram när man dansar foxtrot.

Det är därför dans är den bästa av sporter och motion, det frigör endorfiner så till den grad att jag inte vet om någon annan form av motion når upp till de mängderna. Det är väl därför man också säger att dans är det roligaste man kan göra med kläderna på.

Att dansa med den man älskar då?
Oj, oj, oj... Det är ännu mer obeskrivbart, det är... otroligt...

Dagens Citat: "We live in interesting times." - ???

Dagens Låt: Paul Young - Love is in the air

Har nu suttit halva natten och kollat igenom gamla minnen, gamla bilder, från Ångermanlands Nations hemsida på fester och andra roliga aktiviteter.

Herregud, vad många människor som passerat revy. 90% minns man inte ens namnen på, trots att det dyker upp ansikten som väcker speciella känslor hos en som man inte vet var de kommer ifrån.
När man ser deras ansikten säger de något till en som man inte riktigt uppfattar.
När det gäller tjejer, så är det troligast sådana jag varit intresserad av, eftersom jag känner mig själv skulle det inte förvåna mig det minsta.
De väcker ett speciellt pirr hos en, som man undrar vart det helt plötsligt hade kommit ifrån, ett pirr och ett leende på läpparna lämnar bilderna efter sig. Även om jag vet med 100% 
säkerhet att det aldrig blev av något med någon av dem, men pirret dyker ändå upp för det där korta ögonblicket när man kollar in dem.
Man försöker minnas sig vad som hände de dagarna, de festerna man träffade dessa personer, men eftersom det är så många år sedan är det helt tomt i huvudet.

Andra ansikten tycker man sig att man borde veta exakt vilka de är eftersom man antagligen har pratat med dem, åtminstone lite grann, men man fattar inte vad de heter eller exakt var man känner igen dem ifrån, bara att det har någonting med nationslivet att göra.

Gamla bekanta och gamla vänner skymtar också förbi, och folk man fortfarande träffar nästan dagligen.

Jag är verkligen gammal på NH och i nationslivet. Typ Alex och Jakob som funnits med sen den ödesdigra dagen jag började min ack så långa väg till att bli en del av möblemanget på NH.
I år blir det 5år. 
Kan man tänka sig... 

Man kan ju tycka att jag borde kunna det mesta om huset vid det här laget, men nä,
alldeles för mycket som går runt däruppe för att jag ska kunna allt det.
Man börjar ju undra vad gamlingarna tänker när jag fortfarande ställer frågor om saker jag sysslat med i, ja 3-4 år nu...

Och ändå är det först efter all denna tid som jag har blivit ordförande för ÖNN också, trots att jag suttit i styrelsen i ca 4 år vid det här laget efter att ha blivit inlurad (som alla andra) av Sheila Zimic.
ALLA håller med om att det verkligen var på tiden för mig.
Trots att jag större delen av tiden har varit den Äldste (inte i ålder, men i tid) i styrelsen kan det tyckas att jag borde vara den som tar på mig största ansvaret och inte ger det till de som endast varit med i nationen antingen några veckor eller 1 termin, men eftersom jag är den jag är har jag inte behövt göra det...
Förrän nu...
Och det är nu det svåraste jobbet måste utföras också, att försöka rädda både våran nation och tillsammans med de andra försöka rädda varandra och Nationernas Hus.

Tycker ändå det har börjat rätt bra för mig som högste chef för ÖNN, man har väl gjort några misstag, det gör alla, men styrelsen har börjat öka iallafall. Kan också bero mycket på att jag tvingar in ett flertal av mina vänner och korrisar i den.
Ger man sig bara fan på att få med folk, så går det faktiskt till slut. Just nu är vi 4 i styrelsen (en som precis gått med i sin första nation), men snart är vi förhoppningsvis 8 stycken. Hehe...

Jonny hade inte precis den roligaste tidpunkten som 1Q för ÖNN, den termin då vi stod totalt stilla för att inte en endaste människa varken ville gå med i vår styrelse eller komma på våra aktiviteter. 
Det må förvisso ha gjort hans tid förvånansvärt enkel, men jag tror inte att han tyckte det var sådär hejdundrandes kul när oftast bara jag och han deltog på de flesta aktiviteter som vi, och andra, anordnade.

Jag får nu en intressantare tid, men ack så mycket svårare.

Jag kan inte göra annat än hålla tummarna och hoppas att min nya underbara styrelse kan rädda det som räddas kan av nationen.

Nu är det dags att gå att sova, nu är nämligen påsken slut och det är dags att återvända hem till mitt älskade rum i Umeå. Eftersom klockan snart är 5 går mitt tåg om 9 timmar.

Godnatt så ser jag er som läser denna blogg därnere i södra sverige.