Makimachine

Titelns säger allt...

Det är låten här nedanför jag lyssnar på just nu, vilket säger ännu mer. Lyssnar på den om och om och om igen.


Eric Carmen - All By My Self

When I was young

I never needed anyone

And makin' love was just for fun

Those days are gone


Livin' alone

I think of all the friends I've known

But when I dial the telephone

Nobody's home


All by myself

Don't wanna be, all by myself anymore

All by myself

Don't wanna live, all by myself anymore


Hard to be sure

Some times I feel so insecure

And love so distant and obscure

Remains the cure


Dock fick jag nyss sms av en viss person som gjorde min natt fan så mycket bättre, det är så jävla kul med vänner som har en sådan stark sexuell spänning mellan varandra att den bokstavligt talat går att skära med kniv.
Sånt gör en extra energi att orka med livet.
Men tycker dock att de snart borde sluta gå som katter kring het gröt och om inte hoppa i säng åtminstone hångla upp varandra eller gå på date, vilken ordning som är bäst för att de ska bli ett par. Håll tummarna!
Det har jag sagt åt en av dem så det verkar som det har börjat hända saker och ting de närmaste dagarna.

Förövrigt hatar jag, HATAR! När datorn stannar och man förlorar större delen av en dikt. Det gör en jävligt frustrerad. Känslan man hade när man skrev den går inte att återfå.

"The greatest loss of all are the great ideas that never made it."

Vet inte heller vad det är med mig, sen jag pratade med Doktoranden i Litt.Vet från min Författargrupp har jag gått omkring och sagt åt alla att jag ska söka till Doktorand och att jag borde få det. Hur smart är det på en skala?

Vad hände med mig som höll inne om sånt allt?

Tror jag skyller på Malin, ditt fel! (Ta det som en komplimang, för det är det!)

Eller som Hanna-Marie sa häromdagen:
"Det är bra Jocke. Det är bra det."
Lät kanske liiite överseende, men vafan känner ju mig själv rätt bra som man får ta sådant med en klackspark.

Det är ju minst ett år tills dess, först klar med D-uppsatsen, sen 7,5hp från förra terminen till, sen en massa rest under ett år framåt, sen gäller det att skriva en riktigt, riktigt bra ansökan, vilket inte heller är det lättaste, så vafan...

Men efter det där VG:et på de första 7,5hp har jag fått storhetsvansinne, minst 6(!) år till som student om jag lyckas med det jag föresatt mig.

Vad är det förresten med mig och kvinnor som sticker ut från normen, de blir allt konstigare för varje gång som går?
Okej, jag började med en riktig galning (i betydelsen Psycho, det enda som saknades var en kniv och en dusch), men sen har det alltid varit kvinnor som stuckit ut från normen på något vettigt sätt.

Vad är det med min fascination för sådana kvinnor egentligen? 

Det är något som får mig att dras till dem, kan inte riktigt förklara vad.
Nu vet jag att några stycken av dem läser denna blogg, så ta det för vad det är, en komplimang.
I stort sett alla kvinnor jag hånglat med, varit ihop med, haft sex med, alla jag varit dårdjupt förälskade i, (inte alltid allting i samma person eller ens på samma gång) alltid har de stuckit ut från mängden.
Tror faktiskt inte jag någonsin hånglat med någon jag inte varit attraherad av, förutom kanske Psychot.
Det är dock liiiite för komplicerat för att förklara...

Om jag själv ens förstår det till denna dag.

Dessa kvinnor ger ifrån sig någon sorts laddning som attraherar mig, det är liksom svårt att förklara.
Som mitt nuvarande ex, ja jag är singel igen, jag var villig att stå ut i vått och torrt för hennes skull, trots att vi hade totalt olika syn på vissa 
specifika saker som många skulle anse viktiga i ett förhållande, men alas, det funkade inte. Men 
vi är fortfarande vänner iallafall, och träffas när vi tränar och tävlar tillsammans. Heh, enda skillnaden nu är
att vi inte hånglar... och bråkar. Vilket man i och för sig skulle kunna se som en förbättring.

Så nu vet ni om det också. (Nog för att de flesta som läser denna redan visste det, men ändå).

Nu har jag blivit helt fascinerad i en person som jag träffar lite då och då, hon är nog den konstigaste människa på denna jord, tankarna som går runt i hennes huvud måste vara helt fantastiska. Det är som att nervbanorna i hennes hjärna inte fungerar som andra människors, nej! 
De kan inte fungera som andra människors, det är en ren fysisk omöjlighet.
Hon säger saker som inte har något med ämnet att göra att man verkligen undrar vad som försigår, men sakerna hon säger! Det går inte att förklara det måste upplevas. (Hmm, vilket i och för sig stämmer in på ett flertal personer jag känner.) Men denna kvinna är ingen av dem. Dum är hon definitivt inte, hon får mig bara att framstå som värsta Svensson i jämförelse. Hennes personlighet går hand i hand med hennes klädsel, här pratar vi verkligen om en människa där kläderna gör personen. Hennes stil... sticker ut helt enkelt...
Det är också en sak med de kvinnor som jag haft i mitt liv (nåja, det där får det att låta som många, vilket det inte är), de har alltid varit jävligt smarta.

För att citera vad som står i korrens citatbok: "Jag vill ha en kvinna som ger mig mental orgasm, hon ska minst 110 i IQ!"

Det finns nämligen inget jag avskyr mer än wannabe-platinablonda tjejer med push-ups som låtsas vara dummare än de är, turligt nog ser man sådana ytterst, ytterst sällan. Inte då på de krogar jag oftast hänger på, och att se sådan senast jag var ut på Scharinska var... intressant upplevelse. Det var som att se ett par ulvar i fårakläder. Där kan man verkligen snacka om kultur-wannabes.
Usch, de är inte ens naturligt blonda utan de färgar det blont, nej platinablont i tron att det får dem att se dummare ut. Jag blir bara så... argh... I och för sig klarar jag inte av silikon heller, såna träffar man ännu mindre än de där wannabe-platinablonda... sakerna...

/sätter på den gällaste röst du kan tänka dig "Heeeeeeeej!" /lägger ner att försöka ha platinablond röst.

Fast den intressanta kvinna jag skrev om innan jag hamna på lite villovägar, tror jag mig inte vara attraherad av, inte för tillfället iallafall. Det finns en annan som en gång i tiden fick det att pirra i mig så fort hon pratade med mig, men när jag träffade Maria upphörde det, men sen jag blev singel igen har det återvänt. Tyvärr ser man inte av henne särskilt ofta, snarare ytterst, ytterst sällan, men hon gillar att prata med mig. Och det känns som att vi kan prata med varandra hur mycket som helst när vi väl får en stund så att vi kan prata, tycker själv vi kan prata med varandra om vad som helst.
Gjorde bort mig en gång framför henne, men det tror jag hon glömt.

Men vad är normal egentligen? De kvinnor jag träffat har som sagt alltid haft det där "extra", något som får dem att 
sticka ut från mängden.

Och sen har vi ju det där med hundögonen...

Och de killar jag hånglat med? Tja, det var nog mest bara en kul grej att testa liksom.

Hmm, funderar om man borde publicera denna, men äsch va fan, live a little, die a little. Ni får ju kommentera om det var dumt av mig, eller nåt...

Det är förresten konstigt det där, att man vågar vara öppen på internet när man inte ser andra människors reaktion.