Makimachine

Är du ensam nu? Ja.

Eftersom det är möbelflytt som gäller just nu så har man gått igenom päronens förråd för att plocka ut och ta med några av deras möbler, och då hittar man alltid en massa intressant.

Se bara på detta:

För det första, inte visste jag att jag kunde rita så bra, kände mig bara tvungen att ta med den ner till Umeå och hänga upp den på väggen, kände mig plötsligt stolt. Annars brukar mitt ritande bestå av fula streckgubbar.

För det andra, Game & Watch! Nu pratar vi riktiga klassiker i tv-spels väg. När till och med Mr.Game & Watch fick vara med i senaste Super Smash Bros, då är vi inne på nostalgi på hög nivå. Måste inköpa batterier snarast så att jag kan spela dem återigen.

Efter att Zara Zetterqvist var in på jobbet idag så fick jag en riktig nostalgikänsla och kollat en hel del klipp från 90-talet på Youtube.

Men detta klipp slår det mesta, detta är en av det mest chockerande ögonblicken i svensk tv-historia, det var också det bästa ögonblicket i hela Tre Kronor, tyvärr återhämtade sig heller aldrig serien.

Efter "Bimbos" död blev serien aldrig riktigt lika bra igen, kan för min del också ha berott på att hon var min favoritkaraktär.

Varför är det förövrigt alltid de sötaste och snällaste och mina favoritkaraktärer bland tjejerna som dör meningslös död? Först ut var som sagt Bimbo i Tre Kronor, sen var det Jenny i Buffy, Lucy i Cityakuten, Libby i Lost.

Men detta var som sagt ett av de första stora tv-ögonblicken i mitt liv. Jag känner nu (första gången jag ser igen denna scen sen den ödesdigra dagen då den gick på tv första gången), att scenen fortfarande är lika stark. Var nog också första gången man fick se något så hemskt som hennes förvridna och blodiga kropp.

Men som sagt, ett av de största och bästa ögonblicken i svensk tv-historia, forftarande en riktigt stark scen. 

Men varning utfärdas för känsliga tittare.

Som det står skrivet i en kommentar till klippet: "Bilden som satte sig på näthinnorna"...

Tänk er själva att se slutbilden när man är strax över tio år och inte har sett något liknande tidigare, det är en tv bild som etsar sig kvar i ens minne.

Suttit ett tag på Youtube och försökt hitta den bästa videon av denna låt, detta är nog den som gör mig mest tårögd.

Låten är Suteki Da Ne (Isn't It Beautiful), sjunger gör Rikki och musiken av Nobuo Uematsu.

En av de vackrare, och i detta fallet sorgsnaste, kärleksteman jag hört. 

Spelet är Final Fantasy X, helt klart ett av mina favoritspel, en av de sorgsnaste och vackraste kärleksberättelserna, men den är så mycket mer än så. En episk saga om hopp, tro och hat och meninglösa offer, men framförallt är det en berättelse om Drömmar (ja, med stort D)...

De flesta brukar räkna Final Fantasy VII som det bästa av FF-spelen, mycket för att den har "Den Där Dödsscenen". Jag har ju själv inte spelat det spelet mer än en timma... ännu. Men för mig blir det nog svårt att toppa Final Fantasy X.  Bland annat har den en av mina största kvinnliga favoritkaraktärer i Yuna. Hon må framstå som tystlåten, blyg, men framförallt sorgsen, men då bär hon också en hel världs all sorg och hopp på sina axlar, precis som hennes far gjorde före henne. Vilket ledde till hans död, detta är vad hon vet att hon också måste göra för att framkalla den s.k. Final Summoning för att befria världen från den onda varelsen Sin... Tills den återvänder igen om en tio är eller så... En evig cirkel av meningslösa offer, ett offer som hon vet att endast hon kan göra... 

Ett av de spelen som jag också har spenderat mest tid med, när jag klarade spelet stod speltiden på kring 180 (!) h, och då hade jag en hel del grejer runt omkring kvar att göra, en kompis hamnade på 250h för att hitta allting och klara allting.

Låttexten kommer efteråt på både japanska och engelska, vilken säger en hel del om handlingen och det sorgsna i deras kärlek. Fast nog säger en bild mer än tusen ord, så utan further ado, här är Suteki Da Ne (dock inte som den visas i spelet, även om de scenerna skymtar förbi här. I spelet sjungs låten när de kramas och kysser varandra under vatten bland blåa träd omkring dem. Vilket är just vad denna video börjar med iallafall.) 

Se och Njut! 

kaze ga yoseta kotoba ni oyoida kokoro
kumo ga hakobu ashita ni hazunda koe

suki ga yureru kagami ni furueta kokoro
hoshi ga nagare koboreta yawarakai namida

suteki da ne
futari te wo tori aruketa nara
ikitai yo
KIMI no machi ie ude no naka

sono mune
karada azuke
yoi ni magire
yumemiru

kaze wa tomari kotoba wa yasashii maboroshi
kumo wa yabure ashita wa tooku no koe

tsuki ga nijimu kagami wo nagareta kokoro
hoshi ga yurete koboreta kakusenai namida

suteki da ne
futari te wo tori aruketa nara
ikitai yo
KIMI no machi ie ude no naka

sono kao
sotto furete
asa ni tokeru
yumemiru

The wind, like a heart that swam in the accumulated words
The clouds, a voice that was shot into the holding future

The moon, a shaking heart in an unsteady mirror
The stars, gentle tears in an overflowing stream

 Isn't it beautiful, 
To walk together in each others hands
I do so want to go,
To your city, your house, into your arms.

That heart,
held within your body
In those confusing nights
I dream

The wind, its halting words are a gentle illusion
The clouds, the broken future like a distant voice

The moon, a heart flowing in the clouded mirror
The stars, broken and swaying, like tears unable to be hidden.

Isn't it beautiful, 
To walk together in each others hands
I do so want to go,
To your city, your house, into your arms.

That face,
A soft touch,
Dissolving into morning,
I dream.

Idag, och igår, har jag och syrran städat ur mor och fars lilla rum, hittat en massa gamla barndomsaker, och slängt iväg minst lika mycket. Mycket grejer som ska med ner och många grejer som ska bort.

Men annars idag har jag faktiskt inte gjort något annat de senaste 9h (!), med början under städningen, men efter det endast lyssnat på det nyaste soundtracket av Bear McCreary till fjärde och sista säsongen av Battlestar Galactica och pilotavsnittet av spinoffen Caprica. Det lär de närmaste dagarna nog komma en jääätelång recension/hämningslös hyllning till Bear McCreary, men idag får ni nöja er med en låt som inte finns med på soundtracket, men dock finns som gratis nedladdning på myspace.

Upptäckte nämligen idag att båda soundtracken kom ut häromveckorna. Jag har hyllat de tidigare soundtracken ohämmat även de, och jag trodde aldrig att de skulle gå att toppa, men soundtracket för fjärde säsongen innehåller några av de mest emotionella låtarna som gjorts, framförallt när man ser framför sig just de scenerna, vilka just är några av de mest emotionella scener jag någonsin sett på vare sig serier eller filmer.

Men idag får ni nöja er med en låt som sagt som inte finns med på soundtracket, men dock i allra sista avsnittet, nämligen Bears bror Brendans band.

Och om jag inte är helt ute och cyklar nu så är det dessutom just Brendan som spelar och sjunger i Battlestar Galacticas tolkning av All Along The Watchtower, okej förutom den där allra, allra sista versionen av låten som spelas i tv-serien...

Låttexten säger egentligen det mesta om handlingen för serien, men är dessutom en grym rocklåt. 

En musiker i "The Rag Tag Fleet" (som den överlevande delen av mänskligheten så kärleksfullt kallas nu när de är på flykt) som är trött på livet i flottan, fattigdom, svält, anarki, politiska maktspel och att aldrig få andas fri luft, fått leva i många år inlåst i en gammal plåtburk som för länge sedan borde ha skrotats. Det finns inga Hjältar, det finns bara människor, rädda, utsvultna människor som söker efter det förlovade landet, en mytisk värld de kallar... Jorden...

De konstiga namnen är några av de Tolv Kolonierna, vilka är döpta efter zodiakens tolv tecken...

Precis! De stjärnbilder vi ser från jorden... Lista ut den ni, utan att ha sett serien... 

BrEndAn's Band - When Will The Work Be Done

V1:
I ain't been to Aerelon,
and I ain't had my fill
I ain't been to Gemenon, 
and now I never will. 
and I wish I'd been to Scorpia
and felt that cool cool breeze
my heart breaks that I can't take, 
the next bus to Delphi. 
So I pray the God's that Earth exists
cuz' I'm ready to be free
but lately I can't feel a thing

So when will the work be done...

V2:
Now since I fled from Caprica
and been stuck in this fleet
my world's feelin' so damn small
that I can hardly breath
and if I had it my way
my feet'd be deep in sand
back at good old Caprica beach
ambrosia in my hand
play all day till sunset
but I'm stuck in the tin can
cuz' lately I can't get any rest

B:
When you're lost
you are dreaming
you'll be mystified
If there's a pool
full of starshine
you can take a dive
you can drown inside

V3:
Now what you see is what you get
and what you got you best not forget
you're one in one hundred thousand souls
that's human life that's young and old
we're one and the same 
with just one goal
to stoke the fires and find a home
and God's damn, 
if that don't make sense
after searchin' the stars
for some evidence
and it'll feel so good
it'll feel so right
I want it so bad after such a long time
so take me there
anytime would be fine
God's please show us that we're closer

Now I'm goin' frakkin' crazy
am I the only one
if you or I man, woman, child
could be a cylon
ain't no use in hidin'
and there' ain't no use to run

So when will the work be done?

So when will the work be done?

Nu har jag i och för sig vetat om det i några dagar, men nu när de har gått ut med det officiellt på sin hemsida så kan jag också publicera det här. direkt citerat från Mitranias hemsida:

Novelltävlingen 2009 avgjord
De allra flesta bidragen höll sig i skräckgenren, vilket kanske visar på en trend för ett allt större intresse för skräck. Näst flest var sf-bidragen och konstigt nog fick vi in ovanligt få noveller som var renodlad fantasy.

En annan intressant detalj var att de allra flesta novellerna höll normal kvalitet. De var jämnare än vanligt. Särskilt den undre tröskeln var hög.

Två noveller stack ut, och det var ganska givet från början vilken novell som skulle komma på första plats och vilken som skulle komma på andra. Längre ner var det däremot jämnt. Vi utgick mest ifrån läsvärde d v s vad vi tror att läsarna tycker bäst om och får ut mest av att läsa.

Det var många fler noveller som juryn tyckte om dock. Det är bara det att vi måste välja några. Om någon vill ha kommentarer av sitt bidrag så skriv gärna tillbaka till oss så kan vi ev ge konstruktiv kritik. (Om det nu är möjligt).

Så här blev i varje fall resultatet:

1. Mirocker av Cecilia Wennerström
2. Mörk stad av Rickard Slapak
3. Kolonisatörerna av Love Kölle
4. Man är sig själv närmast av Anders Nilsson
5. Konsten att handskas med dokument av Pontus Nyman

Vi tackar alla som skickade bidrag till tävlingen och hoppas ni vill vara med nästa år också.

Nu är ju inte jag helt inne i gemet så att säga, men jag är på god väg dit, för min del är det faktiskt bara ett namn jag känner igen och det är Rickard Slapak som blev 4:a förra året med Barnen i Bramgroove, en skräckberättelse som jag läste alldeles nyligen och faktiskt tyckte den hade sina poänger, inte det bästa jag läst, men bra var den... 

Ska bli riktigt spännande att läsa årets vinnare och se om juryn har samma smak som en själv.

Nu är det Vetsagas essätävling kvar att hålla tummarna för, och sen deadline för Fantastiknovelltävling sista augusti.