Carl Sagan - Glorious Dawn (ft Stephen Hawking)
Tobias skickade mig precis en av de bästa remixarna på hela Youtube, eller för att citera exakt vad jag sa till Tobbe efter att ha sett den.
"Åh, helt underbart jävla vacker!"
Framförallt är refrängen alldeles, alldeles, underbar:
"A still more glorious dawn awaits
Not a sunrise, but a galaxy rise
A morning filled with 400 billion suns
The rising of the milky way"
Det är vad man kallar sublimt och Sense-of-Wonder!
Detta är vad det handlar, detta är varför universum alltid gör mig tårögd och jag vägrar sluta drömma mig bort bland stjärnorna i universum, eller som en kommentar som alldeles nyss skrivits till klippet:
"Because it is the only long-term strategy to ensure the survival of the human race.
Because it inspires and adds grace and beauty to the human endeavor.
Because it generates tremendous technical insights and numerous spinoffs that help people directly.
Because space science includes earth science, like monitoring environmental devastation from space, the prevention of which will help agriculture and help feed more people."
Eller som en annan sa:
"I believe the human species has incredible potential. We are on the verge of being able to design life from scratch, and even potentially control our own evolution. It may be us, it may be something spawned from us, as you say. Either way, we are only taking, now, the first baby steps towards our true potential. As far as I am concerned, there is no limit to what our species can achieve, through spirituality AND science. Sky's the limit...in this case the universe is the limit."
[Sagan]
If you wish to make an apple pie from scratch
You must first invent the universe
Space is filled with a network of wormholes
You might emerge somewhere else in space
Some when-else in time
The sky calls to us
If we do not destroy ourselves
We will one day venture to the stars
A still more glorious dawn awaits
Not a sunrise, but a galaxy rise
A morning filled with 400 billion suns
The rising of the milky way
The Cosmos is full beyond measure of elegant truths
Of exquisite interrelationships
Of the awesome machinery of nature
I believe our future depends powerfully
On how well we understand this cosmos
In which we float like a mote of dust
In the morning sky
But the brain does much more than just recollect
It inter-compares, it synthesizes, it analyzes
it generates abstractions
The simplest thought like the concept of the number one
Has an elaborate logical underpinning
The brain has it's own language
For testing the structure and consistency of the world
A still more glorious dawn awaits
Not a sunrise, but a galaxy rise
A morning filled with 400 billion suns
The rising of the milky way
The sky calls to us
If we do not destroy ourselves
We will one day venture to the stars
[Hawking]
For thousands of years
People have wondered about the universe
Did it stretch out forever
Or was there a limit
From the big bang to black holes
From dark matter to a possible big crunch
Our image of the universe today
Is full of strange sounding ideas
[Sagan}
How lucky we are to live in this time
The first moment in human history
When we are in fact visiting other worlds
A still more glorious dawn awaits
Not a sunrise, but a galaxy rise
A morning filled with 400 billion suns
The rising of the milky way
A still more glorious dawn awaits
Not a sunrise, but a galaxy rise
A morning filled with 400 billion suns
The rising of the milky way
The surface of the earth is the shore of the cosmic ocean
Recently we've waded a little way out
And the water seems inviting
Elins artikel i Vertex.
Dags för nästa reklam, även om jag ligger lite efter:
Elins artikel i Vertex om tentaångesten:
Att vara med i Coca-Cola reklam
Nu ska ni få se en liten sak som jag tror att de flesta som läser denna blogg inte känner till.
I denna reklamfilm ser man både mina föräldrars lägenhet och mitt dåvarande sovrum, samt både Daniels sovrum och även Stefans lägenhet.
Japp, den är inspelade utanför mitt fönster i Kiruna!
Fredagens Citat: "Vart man än åker så träffar man på folk man känner i den här stan." "Ja, men du är ju ett sånt där känt ansikte." *Jag rodnar* "Nja, det vet jag ju inte..." - Jag och Sandras Andreas...
Vernissage: Att vara dyslektiker
Dags för lite reklam för människor i min närhet igen:
Måndag den 28:e september klockan 17 har Anna Fjällborg vernissage på sin konstutställning att vara dyslektiker på Ålidhemsbiblioteket.
Tydligen är vernissage samma sak som invigning. Se där! Nu har både ni och jag lärt oss något nytt idag.
Jag ska vara där, det tycker jag ni också ska!
Hänga gärna med mig!
Jag har faktiskt varit på en enda vernissage tidigare i Kiruna, även då var Anna Fjällborg med, men även syrran och min dåvarande flickvän Sofia. Men då var det minst ett 20-tal personer som ställde ut, på måndag är det bara Anna som har vernissage.
Hon ställer ut tre tavlor och de kommer att finnas att beundra i en månad framåt, så kan du inte på måndag går det lika bra på vardagarna.
Studentbloggen
Ah, nu har jag hittat ännu en ny och intressant blogg som jag följer rätt slaviskt, åtminstone sen en vecka tillbaka:
Studenbloggen av Isabelle Ståhl
Ville bara nämna den för nu i sitt senaste inlägg så nämnde hon faktiskt en rätt intressant sak som fick mig att tänka efter och fick mig att inse att jag faktiskt håller med:
"När jag började hänga på Smålandsklubbar insåg jag att man var tvungen att börja dansa snyggt och älvlikt och indieaktigt om man skulle kunna fånga några litteraturvetare med glasögon. det funkade inte längre att dansa utvecklingsstört hårdrocksvilt alternativt sitta på en stol och äta jordnötter som jag brukade göra på mina gamla småstadshak."
Efter att ha funderat efter en liten stund så insåg jag att det faktiskt är så man får min uppmärksamhet på dansgolvet. Dansa mer sofistikerat/njutningsfullt...
Dr.Hook - A Little Bit More
Dagens Humör:
Dr.Hook - A Little Bit More
When your body's had enough of me
And I'm laying flat out on the floor
When you think I've loved you all I can
I'm gonna love you a little bit more
Come on over here and lay by my side
I've got to be touching you.
Let me rub your tired shoulders
The way I used to do.
Look into my eyes and give me that smile
The one that always turns me on
And let me take your hair down
Cause we're staying up to greet the sun.
And when your body's had enough of me
And I'm laying flat out on the floor
When you think I've loved you all I can
I'm gonna love you a little bit more
Got to say a few things that have been on my mind
You know where my mind has been
I guess I learned my lessons
And now's the time to begin
So if you're feelin' alright and you're ready for me
I know that I'm ready for you
We better get it on now
Cause we got our whole life to live through
And when your body's had enough of me
And I'm layin' flat out on the floor
When you think I've loved you all I can
I'm gonna love you a little bit more
When your body's had enough of me
And I'm layin' flat out on the floor.....
Jag tror att min lägenhet har känts extra tom de senaste dagarna...
Bear McCreary - The Heart of the Sun
Igår natt när jag kom hem från krogen insåg jag att min lägenhet knappast kunde ha legat bättre placerad.
Hela vägen hem tittade jag upp på den stjärnklara himlen och drömde mig långt bort djupt in i universums djupaste skrymseln och vrår samtidigt som jag lyssnade på denna låt:
Bear McCreary - Battlestar Galactica Season 4 OST - CD2 - The Heart of the Sun
Och detta är själva scenen från serien, ett av de vackraste och sorgnaste ögonblicken i tv-historien, åtminstone för mig.
Ett sista farväl till hon som har varit deras hem i allt för många år, äntligen får de starta om från början på en jungfrulig värld.
Nu tror jag inte att någon av mina läsare har sett den, men ja, de sista tonerna är introt till original Battlestar Galactica (vilket i denna serie är The Colonial Anthem).
Men för att knyta ihop säcken så återvänder jag till att prata om min lägenhet, den kan inte ligga bättre placerad. Det är nämligen så att på nätterna är närmsta gatulampa så långt borta att jag kan titta ut genom mitt vardagsrumsfönter och bara titta på stjärnorna. Igår valde jag till och med att ta en kudde och lägga mig på golvet och bara ligga där i en 20 minuter och se universum och begrunda dess perfektion och skönhet, för att citera det sista av dagens två klipp.
"Perfection, that's what it's about. It's those moments, when you can... feel the perfection of creation. The beauty of physics. You know, the wonder of mathematics and the elation of action and reaction and that is the kind of perfection that I want to be connected to."
Jag hade aldrig kunnat sagt det bättre själv, det är precis den känslan jag får de stjärnklara nätter när jag bara glömmer världen runt omkring och bara ser, SER, universum i dess storhet och perfektion.
Nu blir jag allt mer sugen att köpa det där stjärnteleskopet jag velat ha de senaste 15 åren, börjar bli dags för det.
Affischkomplimanger
Ah, nu har man fått två komplimanger igen för den snygga affischen på mig.
Först så kom den lite yngre Petra fram till mig på tävlingsträning i tisdags och frågade:
"Är det du som är på [ÖNN] affischerna?"
"Jajamen."
"Jag tyckte väl att det såg ut som du. Fan vad häftiga!"
Direkt efter det går jag till Mikaela och berättar det och får till svar:
"Jo tack, jag vet. Varje dag när vi tar en fika så sitter mina kompisar och läser den högt för mig. Du vet, bland mina kompisar så är du min Jocke."
1. SF & Religion 2. Underbar känsla av tillfredställelse
1. Trots att det är en mycket konservativ kristen hemsida/tv-program så är Listen Up!:s avsnitt om Science Fiction nog en av de seriösaste och bästa jag sett inom alla medier som inte har förstått vad SF är. Även om vinklingen handlar om riktig amerikansk konservativ kristendom så har de rätt i mycket de säger, och hon fnyser inte heller åt ideér eller försöker göra narr utav författarna utan i avsnittet diskuterar de SF:s tankar och idéer på ett djupt och seriöst sätt.
De tar upp det SF är så bra på, dess Sense of Wonder, det vill säga känslan av att vi är en del av någonting långt mycket större än oss, sen om vi väljer att kalla det Gud, vetenskap eller universum är helt upp till oss själva.
2. Den senaste veckan har både Karin och Lisa skrivit ett blogginlägg om den underbara känslan efter ett hårt träningpass då hela kroppen värker, men där känslan av tillfredställelse är hög.
Nu måste jag också inflika att jag håller helt med.
Just nu har jag en sån där underbar känsla i framförallt ben och fötter av att de är helt slutkörda, men att jag har gjort mer än ett fullgott dagsverk av träning, dans i mitt fall.
Dagen började 09.45 - 16.00 med Michael Brobeck, en av Sveriges mest kända tränare och domare, tillika grundare av både Micteam och skapare av Å-Hej!-stilen som är det nya inom buggen som kommit på senare år.
Har pratat om den för typ snart två år sen när jag och Maria var och tävlade i Luleå, två bilder på oss finns på Micteams hemsida, dessutom fick vi ju faktiskt en 2:a av Brobeck på den tävlingen, så även om vi inte gick vidare kan man inte känna sig mer än helnöjd efteråt.
Sen vad jag tycker om kursen måste jag låta smälta ett tag, det är alltid intressant och kul med nya perspektiv, men Magnus, vår tränare, håller väl kanske inte riktigt med om några av grejerna så vi får se vad hans tankegångar är på tisdag. Magnus är helt klart en av mina favorittränare, han gör det kul att gå på träningarna liksom och så har han ju dessutom varit en av sveriges allra bästa dansare.
Men hursomhelst, självklart var inte tränandet slut där, utan eftersom det var två timmar kvar till socialdansen så gick jag och vandrade runt på stan i 2h och fick lite workout där med, och sen återvända till klubben för att dansa i flera timmar till.
Kan inte säga mer än att den kunde inte slutat mycket bättre, helt slutkörd kroppen av träningen, något att känna sig stolt över, men framförallt fick jag dansa de två sista foxarna med min underbara foxfavorit som jag har berättar om tidigare, hon som jag är så kallat "danskär" i. Att dansa med henne är de ögonblicken man lever för när det gäller dans, även om det kanske inte var de där perfekta 3.5 minutrarna denna gång eftersom jag var helt slut i fötterna och dansen kanske inte gick sådär mjukt som man hade hoppats, men man kunde ändå inte låta bli att inte blunda och bara njuta av de mjuka rörelserna och en annan kropp mot en som följer med i ens rörelser precis lika mjukt.
Fan vad underbar urladdning och nöjd man känner sig!