Makimachine

Igår natt när jag kom hem från krogen insåg jag att min lägenhet knappast kunde ha legat bättre placerad.

 

Hela vägen hem tittade jag upp på den stjärnklara himlen och drömde mig långt bort djupt in i universums djupaste skrymseln och vrår samtidigt som jag lyssnade på denna låt:

 

Bear McCreary - Battlestar Galactica Season 4 OST - CD2 - The Heart of the Sun

 

Och detta är själva scenen från serien, ett av de vackraste och sorgnaste ögonblicken i tv-historien, åtminstone för mig.

 

 

Ett sista farväl till hon som har varit deras hem i allt för många år, äntligen får de starta om från början på en jungfrulig värld.

 

Nu tror jag inte att någon av mina läsare har sett den, men ja, de sista tonerna är introt till original Battlestar Galactica (vilket i denna serie är The Colonial Anthem).

 

Men för att knyta ihop säcken så återvänder jag till att prata om min lägenhet, den kan inte ligga bättre placerad. Det är nämligen så att på nätterna är närmsta gatulampa så långt borta att jag kan titta ut genom mitt vardagsrumsfönter och bara titta på stjärnorna. Igår valde jag till och med att ta en kudde och lägga mig på golvet och bara ligga där i en 20 minuter och se universum och begrunda dess perfektion och skönhet, för att citera det sista av dagens två klipp.

 

"Perfection, that's what it's about. It's those moments, when you can... feel the perfection of creation. The beauty of physics. You know, the wonder of mathematics and the elation of action and reaction and that is the kind of perfection that I want to be connected to."

 

Jag hade aldrig kunnat sagt det bättre själv, det är precis den känslan jag får de stjärnklara nätter när jag bara glömmer världen runt omkring och bara ser, SER, universum i dess storhet och perfektion.

 

Nu blir jag allt mer sugen att köpa det där stjärnteleskopet jag velat ha de senaste 15 åren, börjar bli dags för det.