Makimachine

Okej, nu har jag sett Donnie Darko för första gången i mitt liv...

 

Många som sett den har hypat upp den som komplicerad och att man inte riktigt vet exakt vad som pågår. Själv så förstår jag inte... Vart är det komplicerade i filmen, tycker den var rätt straightforward?

 

Det man kan fundera på, och som jag hade en lång diskussion med M om direkt efteråt eftersom jag såg den hos henne, är vem som egentligen minns vad av de 28 dagarna?

 

Grejen är väl att under så många år har den blivit upphypade när jag hört om den som en surrealistisk och psykedelisk film att jag såg framför mig något som vare sig skulle följa en tidslinje eller ge möjlighet till en möjlig förklaring. Den var ju lite mer straightforward än jag väntat mig...

 

Jag tyckte fortfarande den var bra eftersom den inte heller försökte förklara allting utan låter en bilda en egen uppfattning. Jag och M hade faktiskt hade en lång diskussion efteråt, vilket jag inte har med många andra filmer (om knappt ens någon), så den försökte inte peta en på näsan hela tiden och underskatta tittarens intelligens.

 

I andra nyheter: Nu är det officiellt, antingen bor jag ovanför ett Hellmouth eller så är jag Donnie Darko... Förra helgen var det ljusexplosioner utanför mitt fönster och nu mötte jag precis innan jag klev in genom min port en kille i kalsonger som gav mig tummen upp...

Betyg: 3.5 (.5 för Pandora)

 

Fråga: Varför är det alltid Alpha Centauri som får agera Gaia?

 

Kommentar: Det episka barnet mellan Pocahontas och Dansar med Vargar.

 

Den levde inte riktigt upp till hypen, men klart sevärd.

 

Jag har dock full förståelse för att det tagit 14 år för honom att vänta på att teknologin kan nå till den nivån för att visualisera Pandora.

Det var väl också problemet med filmen, handlingen var väl inte så mycket att orda om, rätt standard, men Pandora! Pandora!

Planeten var nog ett av det vackraste jag någonsin sett och det mest levande i hela filmen, inte att säga att karaktärerna var dåliga, men planeten var liksom på en helt egen nivå, jag ville veta så mycket mer om den, dess ekologi, dess liv, dess personlighet, ja allting!

 

Jag ville veta hur allting hänger ihop, om Eywa och Flux Vortex, om Na'Vi och deras sätt att kommunicera med både sina hästar och sina "drakar", varför Hemträdet var så viktigt för dem, mer än som en religiös symbol.

 

Jag tror att jag är kär i en planet!

 

Dessutom var det första gången jag såg en film på en 3D-biograf, det var en upplevelse utöver det vanliga. Fanns flera tillfällen då jag hoppade till och duckade när saker kom flygande rakt emot mig. Jag skulle gärna se många filmer på det sättet, även om det var lite av en besvikelse att de hade glömt slå igång projektorn under trailerserna så att man hade fått se även dem och fascineras av dem i 3D, istället för att bara höra ljudet.

 

 

Så var man hemma från gratisbion med Malin och sett Paranormal Activity.

 

Betyg: Ingen sömn för mig inatt och alla lampor tända.

 

Fråga: Varför har amerikanska jocks aldrig sett en skräck film och ska visa sig så manliga att de göra allt för att reta upp en demon som bor i deras hus?

 

Kommentar: Jag säger som Joss Whedon - "Don't taunt the fear demon!" När du har en demon i ditt hus som försöker skrämma dig säger du inte åt den att försöka bättre nästa gång!

 

Dessutom, om din flickvän börjar säga att allting kommer att bli bra och börja le mystiskt, när hon varit panikslagen en stund före, tro ALDRIG på vad hon säger.

 

Däremot ska du tro på henne om hon säger åt dig att inte utmana ödet genom att leta fram ett ouiji-bräde, det är ungefär som att säga åt en vampyr att den gärna får komma in i ditt hus, eller tycka att hon överdriver när hon är skräckslagen eftersom den förföljt henne hela livet.

 

Är amerikanska pojkar verkligen så omogna att det enda man vill göra är att säga åt flickvännen att dumpa honom för att han är en idiot (inte bara för det där med att reta demoner)?

 

Slutet blev alldeles för överdrivet, att äta upp kameran var kanske lite over-the-top. Medan början var lite väl segt, tog ett tag innan ens dörren började röra på sig lite grann.

 

Iiiih, kanske jag inte borde säga *tittar skräckslaget runt i lägenheten*

 

Visst, den skrämde mig rejält, kanske var för att jag väntade mig att mer skulle hända än vad som egentligen hände. Fast det är väl det som är själva grejen med skräckfilmer, att man ska skrämma upp sig själv?

 

Men att sitta och reta mig hela filmen på att pojkvännen är en stor jävla idiot, att försöka lura flickvännen att kameran är avstängd när man ska ha sex till exempel, är det liksom normalt?

 

Snacka om att spä på fördomarna om amerikanska män, kunde de inte ha valt lite mer normala människor istället?

 

Med tanke på att filmen ska vara "verklig" på precis samma sätt som Blair Witch Project och Cloverfield, så kunde de ju också haft verkliga människor i rollerna.

 

Nu är det dags att börja med det jag har skjutit upp alldeles för länge, nämligen att fortsätta med att recensera/berätta lite om de böcker jag för tillfället har läst färdigt, har ju bara hittills tagit någon endast enstaka. Detta framförallt eftersom jag precis avslutat en av mina nya favorit romaner, denna gång en kort en. Det är inte bara för att Du Är Vad Du Läser har blivit en av mina favoritbloggar utan även för att detta är något jag funderat på i säkert ett år, jag läser ändå så oerhört mycket böcker och vill gärna berätta om dem, så varför inte?:

 

Sam J. Lundwall - Alice´s World

Genre: SF

Utgivningsår: 1970 (USA). Enligt denna 1971 (Storbrittanien).

Sidor: 112 (kortroman)

Huvudperson: Jaac Tomorec (Mon) Monteyiller

Bäst: Surrealistisk, drömsk, det poetiska språket

Sämst: Mon's blindhet för "sanningen" som stirrar honom i vitögat, eller är det själva meningen?

 

Denna roman är något av en avart, skriven av en av Sveriges största och viktigaste SF-författare, tillika en av dem som tillsammans med bland annat Sven-Christer Swahn (som alla vet är just den författare jag skriver min magister-uppsats om och som jag troligtvis har tänkt fortsätta med på doktorand-nivå) gjort oerhört mycket för att sprida SF i Sverige. Denna roman är nämligen hans första utgivna roman, som gav ut tillsammans med No Time For Heroes i USA 1970 (kom senare på svenska som Alice, Alice och Inga Hjältar Här).

 

Precis som många av Swahns romaner är detta en berättelse om mänsklighetens drömmar. Har inte läst tillräckligt många svenska verk för att kunna säga något, men som det är nu har jag börjat få uppfattningen att detta tema är något som svenska författare gärna ägnar sig åt.

 

Efter 50.000 år återvänder Människan hem till sin vagga, till Jorden. Hungrigt har man sökt sig tillbaka för att återigen införa Jorden under sitt styre.

 

Men bland ruinerna välkomnar Pegasus dem svävande på sina vingar, och i dess släptåg Fågel Fenix, Valkyrior, åskguden Tor, Medea och Sfinxen, samtidigt som en liten guldhårig flicka vid namn Alice ler mot himlen och den återvändande mänsklighetens ankomst. När mänskligheten sätter sin fot på sin födsloplats väntar alla deras drömmar och berättelser på att välkomna dem hem.

 

Mänskligheten har kommit hem till en värld där mänsklighetens en gång största drömmar och berättelser verkar av någon outgrundlig anledning fått eget liv, exakt vad det är ska jag inte avslöja, men själva tvisten var mer innovativ än jag först hade trott.

 

Den har ett poetiskt språk som får en att vilja drömma bort och se just de drömmar som "drabbar" mänskligheten.

 

Jag kommer i fortsättningen, och även så i denna roman att välja ut en bit som jag framförallt fastnade för. Det finns minst två otroligt bra delar till, men de avslöjar för mycket av handlingen.

 

Citat: "Sixty million billion people lived, dreamed, died there, each one on his alloted four square yards. There were some ten million Shakespeares living there at any given moment. There was one Director, conducting this gigantic symphony of seething life. There was a guild of policemen to enforce the Director's orders. There were guilds of priests, technicians, each guild comprised of billions of members. A million people could easily disappear to form their own worlds in the upper uninhabited spaces, ten million, a hundred million.

In the depths of the hive, Mankind pursued its dreams of fulfillment as they always had done. There were a billion stamp collectors, a billion coin collectors, a billion matchbox collectors; there were Spiritualists, voyeurs, adulterers, believers - looking for something to believe in - and unbelievers, dreaming of nothing. There were one million billion maniacs, many of them influential and respected. There were peasants dreaming about the soil and writers dreaming about the stars.

The glory of Man; the living monument of mind over matter; the biggest meat market in history. There were nine quintillion pounds of it, and still growing."

När det första scoutskeppet som landar på planeten möter sfinxens dödliga gåta, beger sig vår huvudperson Monteyiller, tillika kapten för hela expeditionen, ner till Jordens yta för att lösa det vansinne som verkar ha drabbat dem, inkluderat honom själv, för inget av de sago- och mytfigurer som skymtar förbi kan väl vara verkliga? För saker och ting är verkligen inte som det verkar, när till och med deras robotar som varken har drömmar eller borde kunna hallucinera även de ser alla dessa ting mitt framför sin ögon. Efter en massa möten och äventyr når Monteyiller slutligen fram till uppgörelsen och... Nä, det ska jag inte avslöja här!

 

Ett genomgående tema är Sanningen, vad är den? Monteyiller vägrar hela tiden tro på det han ser, för han vet redan vad hans sanning är, men är det den riktiga sanningen eller något han själv har skapat?

 

Men glöm aldrig att människans alla drömmar, myter och berättelser är mäktiga saker. Vem vet vad som händer om vi överger dem eller låter oss förlora oss i dem?

 

Det är slutet som oftast avgör om en bok i slutändan kan räknas som bra eller dålig, och Alice´s World har ett slut som inte gör en besviken.

 

Ett lyckligt eller olyckligt slut? Läs och döm själva.

 

Avslutningen lämnar en med många tankar och funderingar, allt får vi inte veta och allt får inte sin lösning, långt ifrån, men man kan inte låta bli att sätta sig ner och tänka, vad händer den dag vi glömmer de ting vi en gång skapat?

 

Betyg: 5/5

 

Flera år är den tid jag tänkt göra något ännu mer vettigt av denna blogg, nämligen att börja med recensioner. Alltid har jag dock hittat ursäkter för att inte sätta mig ner och skriva ner mina tankar kring någonting jag läst, på sätt och vis var sista avsnittet av Battlestar Galactica bara ett smakprov och en prototyp.

Men idag, efter att ha läst ut just den kortroman jag nu ska försöka få någon vett av mina tankar kring så kände jag att jag verkligen måste skriva ner mina tankar.

"James Tiptree jr." - En ögonblickskort smak av varande


Jag sitter här nu fortfarande och känner den där känslan som är orsaken till att jag läser SF, en känsla av sense-of-wonder som jag inte har hittat i någon annan sorts litteratur, inräknat fantasy. Denna känsla är inte den lättaste att finna, en sublim känsla som jag annars endast finner i de där perfekta 3.5 minutrarna av dans eller det perfekta samlaget. Det är ögonblick som livet är ett ständigt sökande efter, något ironiskt med tanke på kortromanens slutkläm...

En känsla av upprymdhet, hopp, förundran över universums storhet. Sense-of-wonder måste upplevas för att förstå, samma sak som den som aldrig har dansat eller haft sex kan förstå de ögonblick av perfektion som ibland uppstår vid dessa tillfällen.

"James Tiptree jr." eller Alice B. Sheldon som hon egentligen hette är temat för nummer 10/11 av Nova Science Fiction-magasinet där ett flertal av hennes bästa noveller och kortromaner ingår, vilka jag inte tänker gå in närmare på vid detta tillfälle eftersom jag fortfarande läser detta nummer.

Men jag kan dock kort nämna att En ögonblickskort smak av varande är i översättning till svenska av John-Henri Holmberg (som också är chefredaktören för Nova) och Mats Dannewitz Linder (ett annat ständigt återkommande namn i magasinet).

En ögonblickskort... har av av John Clute kallats den "absolut fulländat formulerad och nästan outhärdligt mörk i sin detaljerade och överväldigande utveckling av grundmotivet... den kanske finaste, tätaste, mest besatta kortroman som hittills publicerats inom sf-fältet" (hela detta citat har jag lånat från Holmbergs introduktion till verket).

Innan läsningen och till en början under läsningen så måste jag erkänna att jag kände en lite avog känsla mot dessa ord, visst spänningen fanns det och man kände att man måste läsa vidare. Men som med det mesta annan bra sf-litteratur i kortformat så är det avslutningen, slutklämmen som avgör berättelsen. Och på de sista 10-15 sidorna så satt jag bara där och kände den där känslan av just sense-of-wonder, en känsla av upprymdhet, men också av sorg. Mänsklighetens öde, att vara spermie åt en högre stående varelses födelse. Visst temat är klassisk inom SF, Clarkes Childhood's End, Sturgeons more than human och så vidare, men aldrig i sådan bokstavlig tolkning.
 
När verket börjar med en dröm om en gigantisk, flera ljusår lång, penis, med forskningrymdskeppet, besättningen färdas på för att finna ett nytt hem åt en mänsklighet som inte längre ryms på jorden, som toppen på ollonet, inser man att det inte längre handlar om att var subtil, här är det rakt på som gäller.
I och för sig kan man se även allt detta som en metafor över mänsklighetens strävan att ta sig utåt, utåt, bort från moder jord. Att finna en mening och ett mål med livet, fast i slutändan visar sig att allt vi har skapat, alla våra tankar och minnen, saknar betydelse, vi är bara spermier som ska befrukta ett ägg på en annan värld så att någonting annat kan födas. Alla människorna som skådar den växtlighet som utgör "Ägget" på denna värld vill vara den att befrukta världen, de vill vara de första, de vill vara den som skapar det nya. Det är som om deras Jag upphör och endast kvar finns ett tomt skal, tömt på sitt innehåll, huvudet tömt på spermier som Tiptree uttrycker det.

Jag inser att de av mina läsare som inte är SF-fans kan få en ännu mer avog inställning till SF efter denna recension, men att vara så här rakt på sak, så här uppenbar med sitt bildspråk är något som inte händer särskilt ofta, även inom SF. Var nog även det en av orsakerna till att jag tycker så mycket om En ögonblickskort..., den försöker inte vara som all annan SF inom samma tema, utan Tiptree har skapat ett eget bildspråk, mer in-your-face. Det går inte att undkomma hennes språk, den sätter sig fast i minnet.  

I det stora hela saknar livet betydelse, det är bara den egen betydelse vi som individer ger världen som gör det möjligt för oss att leva och den dagen vår illusion tas ifrån oss är den dagen vi går förlorade.

När det gäller den mänskliga strävan så måste jag tyvärr konstatera att det i dagens samhälle är allt för få människor som ser någon nytta för mänskligheten att sträva utåt, det är en av mina stora sorger här i världen. Vår uppgift är att sträva utåt, att upptäcka universums skönheter runt varenda skrymsle och vrå i universum. Men nu är det som om mänskligheten har drabbats av apati och slutat bry sig.

Det är nog själva orsaken till att SF är min stora passion, jag vägrar drabbas av apati, jag vägrar sluta drömma, jag vägrar sluta hoppas och tro på universums skönhet och att en dag få se och upptäcka nya platser och nya världar, tills dess har jag mina drömmar. Jag tror, Nej! Jag vet att människan måste strävan bort från moder jord, det finns inget mål med vår resa, men det är endast därute vi kan göra det möjligt för livet att överleva här på jorden och i universum.
Vi måste ta steget ut i universum och inte längre gömma oss i vår moders famn, för att växa som människa måste man skapa sig ett eget liv, precis det samma gäller mänskligheten, vi kan inte skapa någon betydelse för oss själva i universum om vi inte lämnar vårt hem bakom oss och söker oss ut, ut, ut!

Kanhända har Tiptree rätt, kanske är bara denna innerliga känsla av att vi måste ta oss bort ifrån den testikel som jorden utgör för att befrukta en annan värld och sen upphöra, men innan vi har begett oss ut i universum kan vi aldrig veta det.
Det är inte förrän vi begett oss ut i universum som vi ens kan börja sökning efter en mening med allting, efter en mening med livet och oss själva.

Självklart är det också bara en enda melodi som passar för ett sådant ögonblick av sense-of-wonder, en melodi som jag har lyssnat igenom flera gånger under skrivandet av denna recension. En av de ytterst få, i mina ögon, melodier som kan återge den där förundran över universums storhet, den där känslan av sense-of-wonder som endast SF kan ge mig.
Har bland inspirerats till min mesta sense-of-wonder-novell med denna melodi som inspiration.

Dagens Soundtrack: Samuel Barber - Adagio for Strings

Detta får mig bara att vilja en mycket specifikt film väääldigt mycket just nu, bara att läsa citaten av de ögonblick av filmen som gör mig tårögd, gör mig tårögd.
Contact är den film mer än någon annan i mina ögon som visar just varför vi måste ut bland stjärnorna och att Jodie Foster är den bästa skådespelerska mänskligheten någonsin skådat...

Därför måste jag ha med alla de citat från filmen som ger mig just den känslan av sense-of-wonder:

Dagens Alla Citat:

Executive: We must confess that your proposal seems less like science and more like science fiction.
Ellie Arroway: Science fiction. Well you're right, it's crazy. In fact, it's even worse than that, nuts.
[angrily slams down her briefcase and marches up to the desk]
Ellie Arroway: You wanna hear something really nutty? I heard of a couple guys who wanna build something called an "airplane," you know you get people to go in, and fly around like birds, it's ridiculous, right? And what about breaking the sound barrier, or rockets to the moon, or atomic energy, or a mission to Mars? Science fiction, right? Look, all I'm asking, is for you to just have the tiniest bit of vision. You know, to just sit back for one minute and look at the big picture. To take a chance on something that just might end up being the most profoundly impactful moment for humanity, for the history... of history.

Young Ellie: Dad, do you think there's people on other planets?
Ted Arroway: I don't know, Sparks. But I guess I'd say if it is just us... seems like an awful waste of space.

Palmer Joss: By doing this, you're willing to give your life, you're willing to die for it. Why?
Ellie Arroway: For as long as I can remember, I've been searching for something, some reason why we're here. What are we doing here? Who are we? If this is a chance to find out even just a little part of that answer... I don't know, I think it's worth a human life. Don't you?

[Witnessing a celestial light show up close]
Ellie Arroway: Some celestial event. No - no words. No words to describe it. Poetry! They should've sent a poet. So beautiful. So beautiful... I had no idea.

(Detta ovanstående citat är det bästa och vackraste ögonblicket i hela filmen, det största ögonblicket av sense-of-wonder och universums sublima skönhet, trodde inte det var möjligt att beskriva i bilder förrän jag såg denna film. Har till och med skrivit en dikt om universums skönhet baserat på denna scen, nämligen Inga Ord som finns publicerad här på bloggen.)

Alien: You're an interesting species. An interesting mix. You're capable of such beautiful dreams, and such horrible nightmares. You feel so lost, so cut off, so alone, only you're not. See, in all our searching, the only thing we've found that makes the emptiness bearable, is each other.

Panel member: Doctor Arroway, you come to us with no evidence, no record, no artifacts. Only a story that to put it mildly strains credibility. Over half a trillion dollars was spent, dozens of lives were lost. Are you really going to sit there and tell us we should just take this all... on faith?
[pause, Ellie looks at Palmer]
Michael Kitz: Please answer the question, doctor.
Ellie Arroway: Is it possible that it didn't happen? Yes. As a scientist, I must concede that, I must volunteer that.
Michael Kitz: Wait a minute, let me get this straight. You admit that you have absolutely no physical evidence to back up your story.
Ellie Arroway: Yes.
Michael Kitz: You admit that you very well may have hallucinated this whole thing.
Ellie Arroway: Yes.
Michael Kitz: You admit that if you were in our position, you would respond with exactly the same degree of incredulity and skepticism!
Ellie Arroway: Yes!
Michael Kitz: [standing, angrily] Then why don't you simply withdraw your testimony, and concede that this "journey to the center of the galaxy," in fact, never took place!
Ellie Arroway: Because I can't. I... had an experience... I can't prove it, I can't even explain it, but everything that I know as a human being, everything that I am tells me that it was real! I was given something wonderful, something that changed me forever... A vision... of the universe, that tells us, undeniably, how tiny, and insignificant and how... rare, and precious we all are! A vision that tells us that we belong to something that is greater then ourselves, that we are *not*, that none of us are alone! I wish... I... could share that... I wish, that everyone, if only for one... moment, could feel... that awe, and humility, and hope. But... That continues to be my wish.

(Denna ovanstående scen är varför jag älskar Jodie Foster, denna scen är det bästa skådespeleri jag någonsin sett. Bara att läsa citatet gör mig tårögd, och det hon säger också... *snyft*)

Ellie Arroway: [to a group of children] I'll tell you one thing about the universe, though. The universe is a pretty big place. It's bigger than anything anyone has ever dreamed of before. So if it's just us... seems like an awful waste of space. Right?
 
(Och detta är filmens slutord, också en av de som så underbart förklarar varför jag har en sådan passion för SF, som om inte det har märkts i detta blogginlägg...)