Makimachine

1. Trots att det är en mycket konservativ kristen hemsida/tv-program så är Listen Up!:s avsnitt om Science Fiction nog en av de seriösaste och bästa jag sett inom alla medier som inte har förstått vad SF är. Även om vinklingen handlar om riktig amerikansk konservativ kristendom så har de rätt i mycket de säger, och hon fnyser inte heller åt ideér eller försöker göra narr utav författarna utan i avsnittet diskuterar de SF:s tankar och idéer på ett djupt och seriöst sätt.

De tar upp det SF är så bra på, dess Sense of Wonder, det vill säga känslan av att vi är en del av någonting långt mycket större än oss, sen om vi väljer att kalla det Gud, vetenskap eller universum är helt upp till oss själva.

2. Den senaste veckan har både Karin och Lisa skrivit ett blogginlägg om den underbara känslan efter ett hårt träningpass då hela kroppen värker, men där känslan av tillfredställelse är hög.

Nu måste jag också inflika att jag håller helt med.

Just nu har jag en sån där underbar känsla i framförallt ben och fötter av att de är helt slutkörda, men att jag har gjort mer än ett fullgott dagsverk av träning, dans i mitt fall.

Dagen började 09.45 - 16.00 med Michael Brobeck, en av Sveriges mest kända tränare och domare, tillika grundare av både Micteam och skapare av Å-Hej!-stilen som är det nya inom buggen som kommit på senare år.

Har pratat om den för typ snart två år sen när jag och Maria var och tävlade i Luleå, två bilder på oss finns på Micteams hemsida, dessutom fick vi ju faktiskt en 2:a av Brobeck på den tävlingen, så även om vi inte gick vidare kan man inte känna sig mer än helnöjd efteråt.

Sen vad jag tycker om kursen måste jag låta smälta ett tag, det är alltid intressant och kul med nya perspektiv, men Magnus, vår tränare, håller väl kanske inte riktigt med om några av grejerna så vi får se vad hans tankegångar är på tisdag. Magnus är helt klart en av mina favorittränare, han gör det kul att gå på träningarna liksom och så har han ju dessutom varit en av sveriges allra bästa dansare.

Men hursomhelst, självklart var inte tränandet slut där, utan eftersom det var två timmar kvar till socialdansen så gick jag och vandrade runt på stan i 2h och fick lite workout där med, och sen återvända till klubben för att dansa i flera timmar till.

Kan inte säga mer än att den kunde inte slutat mycket bättre, helt slutkörd kroppen av träningen, något att känna sig stolt över, men framförallt fick jag dansa de två sista foxarna med min underbara foxfavorit som jag har berättar om tidigare, hon som jag är så kallat "danskär" i. Att dansa med henne är de ögonblicken man lever för när det gäller dans, även om det kanske inte var de där perfekta 3.5 minutrarna denna gång eftersom jag var helt slut i fötterna och dansen kanske inte gick sådär mjukt som man hade hoppats, men man kunde ändå inte låta bli att inte blunda och bara njuta av de mjuka rörelserna och en annan kropp mot en som följer med i ens rörelser precis lika mjukt.

Fan vad underbar urladdning och nöjd man känner sig!