Makimachine

Har nu suttit halva natten och kollat igenom gamla minnen, gamla bilder, från Ångermanlands Nations hemsida på fester och andra roliga aktiviteter.

Herregud, vad många människor som passerat revy. 90% minns man inte ens namnen på, trots att det dyker upp ansikten som väcker speciella känslor hos en som man inte vet var de kommer ifrån.
När man ser deras ansikten säger de något till en som man inte riktigt uppfattar.
När det gäller tjejer, så är det troligast sådana jag varit intresserad av, eftersom jag känner mig själv skulle det inte förvåna mig det minsta.
De väcker ett speciellt pirr hos en, som man undrar vart det helt plötsligt hade kommit ifrån, ett pirr och ett leende på läpparna lämnar bilderna efter sig. Även om jag vet med 100% 
säkerhet att det aldrig blev av något med någon av dem, men pirret dyker ändå upp för det där korta ögonblicket när man kollar in dem.
Man försöker minnas sig vad som hände de dagarna, de festerna man träffade dessa personer, men eftersom det är så många år sedan är det helt tomt i huvudet.

Andra ansikten tycker man sig att man borde veta exakt vilka de är eftersom man antagligen har pratat med dem, åtminstone lite grann, men man fattar inte vad de heter eller exakt var man känner igen dem ifrån, bara att det har någonting med nationslivet att göra.

Gamla bekanta och gamla vänner skymtar också förbi, och folk man fortfarande träffar nästan dagligen.

Jag är verkligen gammal på NH och i nationslivet. Typ Alex och Jakob som funnits med sen den ödesdigra dagen jag började min ack så långa väg till att bli en del av möblemanget på NH.
I år blir det 5år. 
Kan man tänka sig... 

Man kan ju tycka att jag borde kunna det mesta om huset vid det här laget, men nä,
alldeles för mycket som går runt däruppe för att jag ska kunna allt det.
Man börjar ju undra vad gamlingarna tänker när jag fortfarande ställer frågor om saker jag sysslat med i, ja 3-4 år nu...

Och ändå är det först efter all denna tid som jag har blivit ordförande för ÖNN också, trots att jag suttit i styrelsen i ca 4 år vid det här laget efter att ha blivit inlurad (som alla andra) av Sheila Zimic.
ALLA håller med om att det verkligen var på tiden för mig.
Trots att jag större delen av tiden har varit den Äldste (inte i ålder, men i tid) i styrelsen kan det tyckas att jag borde vara den som tar på mig största ansvaret och inte ger det till de som endast varit med i nationen antingen några veckor eller 1 termin, men eftersom jag är den jag är har jag inte behövt göra det...
Förrän nu...
Och det är nu det svåraste jobbet måste utföras också, att försöka rädda både våran nation och tillsammans med de andra försöka rädda varandra och Nationernas Hus.

Tycker ändå det har börjat rätt bra för mig som högste chef för ÖNN, man har väl gjort några misstag, det gör alla, men styrelsen har börjat öka iallafall. Kan också bero mycket på att jag tvingar in ett flertal av mina vänner och korrisar i den.
Ger man sig bara fan på att få med folk, så går det faktiskt till slut. Just nu är vi 4 i styrelsen (en som precis gått med i sin första nation), men snart är vi förhoppningsvis 8 stycken. Hehe...

Jonny hade inte precis den roligaste tidpunkten som 1Q för ÖNN, den termin då vi stod totalt stilla för att inte en endaste människa varken ville gå med i vår styrelse eller komma på våra aktiviteter. 
Det må förvisso ha gjort hans tid förvånansvärt enkel, men jag tror inte att han tyckte det var sådär hejdundrandes kul när oftast bara jag och han deltog på de flesta aktiviteter som vi, och andra, anordnade.

Jag får nu en intressantare tid, men ack så mycket svårare.

Jag kan inte göra annat än hålla tummarna och hoppas att min nya underbara styrelse kan rädda det som räddas kan av nationen.

Nu är det dags att gå att sova, nu är nämligen påsken slut och det är dags att återvända hem till mitt älskade rum i Umeå. Eftersom klockan snart är 5 går mitt tåg om 9 timmar.

Godnatt så ser jag er som läser denna blogg därnere i södra sverige.