Makimachine

Ja... Alldeles för mycket som händer i ens liv och ingenting jag tänker ta upp här, mer än "Att leva är att lida".

Men här kommer iallafall en nyskriven dikt som uppkom när jag satt på tåget på min väska idag eftersom det inte fanns en ledig sittplats någonstans med de sista milen färdandes mot fjärran som är mitt hem. Ett av mina bättre alster tror jag faktiskt att jag tycker för tillfället. Vet ej dock om den är riktigt färdig, blev nämligen avbruten för avstigning på vänster sida i tågets färdriktning.

Varför måste man leva,

varför måste man finnas kvar?

Att leva är att förgås,

förgätmigej för vinden.

Fyrkantig värld mot runda kroppar,

kollision av oanade konsekvenser.

"Detta är inte likt något jag gjort tidigare."

Glöm förgätmigej,

aska i graven.

Stjärnstoft,

stjärndoft.

Obetydligt är livet

bland stjärnors tideräkning.

Oberäkneligt är livet

bland kvantans tideräkning.

Förgätmigej för vinden,

till aska i graven.

Korta ögonblick är vi,

obetydliga,

oberäkneliga.

Blinka

och missa ett liv som aldrig fanns

och alltid finns.

Se

och bli förlorad.

Dröm

och lev.

Ett kort ögonblick av alltid,

blinka och du missar.

Liv

är att mötas,

blinka,

och vara försvunnen.

Att leva är att förgås av en blinkning.

Stjärnstoft,

vinden tar oss dit vi inte vill.

Stjärndoft?

Låt mig förklara!

En lukt är ett minne av en svunnen tid.

Stjärnstoft med minnen av stjärndoft.

Stjärnan,

alltid och ej vid liv.

Kvantan,

glömsk och vansinnig.

Att inte bli sedd är att inte leva.