Makimachine

I min dagliga kamp mot mig själv fortsätter jag förundras över hur allt förändras så snabbt beroende på var man befinner sig och vad man har för sig.

Igår natt klagade jag på att krogen var så dålig och att det aldrig går att ragga där och att den får en att känna sig ful och oattraktiv.

Sen går man på socialdans på UDI och när man sen tar sig hem därifrån tänker man på Malins ord och man kommer fram till att nej krogen är inte bra för människors självkänsla, men dans däremot!

Dansen idag (eller snarare igår eftersom det snart är måndag morgon) fick mig att känna mig uppskattad, attraktiv, beundrad, omtyckt, snygg, eftertraktad och framförallt som att jag är riktigt bra på någonting och ville man så skulle man verkligen kunna ragga lite mer subtilt där, men när man väl är där och får känna sig alla dessa bra saker känner man inte längre något behov av det. 

Man har liksom fått sin dagliga dos av självbekräftelse av människor som inte känner mig som person än att man är en bra dansare. Okej, förutom Maria då, men hon är sitt vanliga spralliga och glada jag och sätter sig och pratar med mig en stund, och jag har alltid svårt att värja mig från att bli glad av sådana människor som har en tendens att sprida glädje omkring sig (och, nä, den där bitterheten mot just henne är borta sen länge. Har insett att det bara är slöseri med dålig energi och ingenting man kan förändra. Heh, ibland kan jag också vara vuxen minsann).

När man liksom får till svar, när man frågar om man ska dansa sista dansen med någon, ett stort leende och ett "åh, tack!", då kan man liksom inte låta bli att låta sitt ego växa lite grann.

Inte undra på att Karin sa hela tiden medan vi var ihop att "nu går du och dansar!", ibland har andra människor bättre koll på vad som ger mig glädje än jag själv.

Egentligen borde jag väl ha lärt mig för alldeles för länge sedan det där, men som alla vet så är jag  väldigt trögtänkt. Eller egentligen har jag väl lärt mig det, jag råkar bara glömma bort det ibland när jag sätter mig i mina bubblor.

Jag kan ju dra alla punkter som de flesta nog börjar kunna vid det här laget när det gäller mig och dans:

1. Dansen omvandlade mig från ett tomt skal till en hel människa.

2. Dansen fick mig att insåg att kvinnor var mer än utomjordiska varelser som vandrar ibland som om de trodde att de var någonting (och detta var fram tills jag nästan hade passerat puberteten). Det är en väldigt traumatisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma att en tjej kommer fram och pratar med mig det första som händer när jag kommer på den där foxtrotkursen, prata med mig om egentligen inget speciellt.  Vilket var det riktigt speciella, stackars jag var helt förvirrad och ville bara försvinna ner genom marken. "En tjej pratar med mig! Hjälp!" Det var i och för sig inte vilken människa som helst, det var Anneli som numera tillhör de tre av mina bästa vänner som jag känt längst. Oj, vad är det nu? 11 år snart. Oh my god.

3. Dansen gjorde att jag insåg att tjejer faktiskt kunde vara intresserad av mig. Tro mig jag var en riktigt hjärtekrossare där i början. Fattar fortfarande dock inte hur, måste väckt deras moderskänslor eller nåt.

4. Dans är nog en av de få saker som gör mig riktigt, riktigt lycklig. Okej, förutom att vara nykär, men det är lite av samma känsla men på olika sätt, ungefär som två sidor av samma mynt där båda sidorna är mycket trevliga att ha att göra med.

Det borde väl säga mig någonting egentligen om att sluta klaga på krogen, eftersom den endast är till för att man ska gå ut och hänga med vänner, dricka lite alkohol och dansa hela natten lång och aldrig, aldrig ragga där.

Hehe, vissa personer får sluta ha så jävla rätt hela tiden, det börjar bli lite av en vana det där. 

Förövrigt tror jag att jag ska lägga ner det där med Latin-kursen, känns som jag tagit mig lite för mycket vatten över huvudet, insåg att jag inte kommer ihåg ett smack från när jag läste den 2005, förövrigt samma kurs som Nymfomanen innan hon flyttade in i vår korridor.

Och jag borde verkligen göra något mer konstruktivt av all denna kreativitet som glöder från mitt tangentbord nu under de senaste veckorna när jag skrivit fler blogginlägg på så kort tid än jag någonsin gjort tidigare.

Eller så bearbetar jag bara mitt liv just och skriver det här till offentligheten istället för att börja med en ny dagbok än den gamla som det inte skrivits i på typ 10-11 år.

Dagens Soundtrack: Bear McCreary - Battlestar Galactica Season 1 OST

Dagens Citat: "NO! Not now... not ever. Do you hear me! I will use every cannon, every bomb, every bullet, every weapon I have down to my own eye teeth to end you. I swear it! I'M COMING FOR ALL OF YOU!" - President Laura Roslin of the Twelve Colonies of Kobol (eller snarare de 39.000 som fortfarande lever av 20 biljoner), Battlestar Galactica 4x14 - "Blood on the Scales".

Man bråkar inte med en kvinna som just fått veta att mannen hon älskar har kallblodigt mördats (eller har han det?) och just insett att hon inte längre har något att förlora. (Bara sex avsnitt kvar av hela serien, snyft).