Makimachine

Dags för det livsfilosofiska inlägget.

Efter en flera timmar lång diskussion med Malin tidigare ikväll angående kärlek och känslor, hon är fan min psykolog den kvinnan, börjar förhoppningsvis några av hennes kommentarer förhoppningsvis sjunka in. Och att de sen stannar kvar i mitt huvud!

Kärlek är en komplicerad sak. Wow, vilken insikt!

Börjar med att citera Malin, blir nog fler citat... antagligen. Och en disclaimer, en hel del av dessa funderingar kan komma direkt från små kommentarer man plockar upp lite här och var av lite allt möjligt folk, men eftersom jag haft en sån lång diskussion med Malin har jag antagligen snappat upp en hel del av henne också.

Dessutom är det inte så säkert att de personer ni tror att det är som jag inte nämner vid namn, inte är just de ni tror att det är.

Ni får gärna argumentera emot mig också.

"Du är en person som satsar fullt ut när du väl satsar."

 Ja, det är väl det som är grejen med mig. Jag är inte rädd för att visa min känslor, och det kan skrämma en hel del människor. Skrämma dem för att jag är så väldigt ärlig. Att jag tydligen är så väldigt ärlig fick jag dessutom höra från ett litet mer oväntat håll. När jag dessutom har så väldigt lätt till kärlek, vilket inte på något sätt förminskar de jag någonsin älskat (ni vet vilka ni är), kan det lätt bli så att jag ställer folk mot väggen och de väljer att dra sig ur istället. 

 Jag blir lätt entusiastisk över saker och ting så att till och med tårarna rinner över, det har nog alla som läst denna blogg lagt märke till när jag tillåts sätta igång att prata om ett favoritämne eller göra en favoritgrej och så vidare. Jag blir så lätt entusiastisk och dras med i känslostormen att saker och ting kommer ut upp och ner rätt ofta.

Det finns ju både positiva och negativa sidor med det hela, en del väljer att se de negativa och andra väljer att se de positiva (de flesta jag känner). Har jag en bra dag ser jag det positiva, och har jag en dålig jag, ja...

 Eftersom jag bär mina känslor på ärmarna, som jag sa till en viss person häromdagen, så blir jag ibland för mycket för många.  Jag vet inte, det kan ju vara så att man uppfostras till att inte vara just så ärlig med allting och att det är just det som skrämmer iväg en del människor. 

Det kan hända att man blir för mycket ibland, och jag försöker iallafall mitt bästa att vara empatisk för andras känslor när mina känslor svällar över för femtielfte gången i veckan, oberoende av om personen är en vän eller inte. Men ibland faller man och då får man kliva upp igen.

Verkar mest som att jag kommer att inrikta mig på de positiva sakerna med mig själv, behöver nog den egoboosten av mig själv lite grann.

Sen har vi det där med att känna trygghet gentemot mig, en del kanske har haft svårt att göra det under det senaste året, men nu när det verkar som att jag har börjat hitta tillbaka till mig själv så har personer som inte har lärt känna mig riktigt bra än öppnat upp sig för mig och berättat saker de inte skulle berätta för många och i vissa fall inte skulle berätta för någon alls.

Det mer än mycket annat gör mig glad och smickrad, jag har återfått lite grann av den där Lyssnare-statusen jag saknat så länge. De känner en trygghet i mig, att jag går att lita på. Det gör en varm inombords. Kan också bero på att det i dessa specifika fall inte finns så mycket bagage jag har att släpa på gentemot dessa personer i fråga.

Och när en viss person som jag precis har träffat och knappt lärt känna ännu, har gett mig en massa spontana komplimanger om min personlighet som helt klart lyser upp ens liv. Bland annat om att första gången personen i fråga pratade med mig kände denne direkt en speciell trygghet gentemot mig. Personen kanske inte litar på mig, det är det alldeles för tidigt för, men kan ändå känna en trygghet i att samtala med mig.

Ett problem är nog att jag vill försöka älska hela världen samtidigt, vilket är en omöjlighet, och kan komma tillbaka och bita en i häcken. Jag tror gott om alla. Vill inte kalla det naivitet, för den oskulden förlorade jag för många år sen. Jag vill lita på alla, trots att jag egentligen borde ha lärt mig att en del människor sviker. Tror att jag överkompenserar för det, och ger alla extra chanser just för att jag inte vill tro något sådant om någon.

Och sen när man känner sig sviken, ja då kan det alldeles för lätt hända att man vänder sig från den personen trots att man kanske inte borde det. Alla har väl egentligen rätt till flera chanser tills man gör saker och ting rätt, eller?

Och inte kan jag heller sluta låta mig fascineras av en del människor, ibland blir man bränd, men det är de smällarna man får ta. Den där fascinationen kan säkert en del tycka är påträngande eftersom det är som med precis allting annat när det gäller mig, den blir lätt väldigt uppenbar. Om en person inte märker att jag är kär i denne, ja då har den nog inte kollat åt rätt håll eller som i vissa fall låtsas som om det regnar istället.

Fascination kan i viss mån bytas ut mot intresse och attraktion.

Fast ibland händer det faktiskt att jag är otroligt trögtänkt och andra märker före jag själv märker någonting, om jag säger så.

Men eftersom jag bär mina känslor på mina ärmar blir det också lätt hänt att den där glädjen blir något helt annat, som att man känner sig som ett totalt misslyckande och ingenting man gör kan någonsin blir rätt... och så vidare... Men hade jag inte haft den så jag inte haft min otroliga glädje ibland, och det är två sidor av samma mynt man inte kan komma ifrån. Kanhända är jag lite för känslig av mig, men ja... som sagt annars skulle jag inte vara den jag är.

Sen är jag så otroligt, otroligt, dålig på att ljuga att det märks rätt snabbt att jag gör det och då blir det liksom mindre komplicerat att i de flesta fall säga som det är. Fast alla människor ljuger någon gång, men det är ingenting man kan komma ifrån, annars skulle världen vara en alldeles för komplicerad plats (mer än den redan är? wow!). 

Dessutom har jag väl också en tendens att säga saker om hur jag mår och sånt till folk, trots att jag till en början egentligen inte vill. För det är det där med min ärlighet, jag kan inte låta bli att berätta så mycket om mitt humör. Kan uppstå viss irritation ibland när jag klagar för femtielfte gången på någonting jag tycker är jobbigt eller någonting jag för den delen tycker är underbart.

Kanske därför jag också skriver så mycket personliga grejer på denna blogg?

Och går till vissa vänner och beklagar mig så fort någonting går mig emot?

Jag kan bli för mycket ibland, det är jag medveten om, men det får man ta när det gäller mig.

Och egentligen bryr man sig fortfarande om människor man en gång brydde sig om, men känner sig sviken av, trots att man egentligen har slutat bry sig för att det bara får en att må dåligt. Kan inte riktigt förklara det där med ord.

Det jag nog egentligen vill ha sagt är jag ska väl inte behöva förändras som människa bara för att må bra själv, tack för den Lisa!

Nu vill jag ha en kommentar av varenda person som har orkat läsa igenom hela detta inlägg och säga er ärliga åsikt om vad ni tycker, och då menar jag er alla 10!

Dagens Citat: "Den som får älska mycket, lider mycket." - Ett "du är bra som du är Jocke"-kommentar till mig själv. Det finns inget underbarare än att älska andra, men då får man ta smällarna ibland också. 

Dagens Låt: Tommy Nilsson - Öppna Din Dörr

Senast Lästa Bok: Star Trek Deep Space Nine – edited by Marco Palmieri – The Lives of Dax (En bok i DS9 Relaunch).

Läser Just Nu: 

Star Trek – edited by Marshak, Sondra & Culbreath, Myrna – New Voyages (Har hamnat i ett riktigt Star Trek-sug just nu, kan bero till viss del på premiären av Star Trek XI i Maj. Köpt otroligt många Star Trek-böcker på Tradera.)

Brian Greene - Det Stoff Varav Kosmos Väves (Ja, fortfarande. Det är inte den mest lättlästa av böckerna, men intresset finns där hela tiden att ta sig igenom ett kapitel i taget, tror jag också låter informationen smälta ett tag varje gång så att jag inte får information overload.)