Makimachine

Jag kan börja med att konstatera att jag är bra för dataspelsförsäljningen, efter att ha spridit Plants Vs. Zombie-trailerna till massorna så gick Mikaela och införskaffade det och klarade ut det på en vecka.

Hennes betyg: "Grymt!"

Nu säger vissa personer precis i mina kommentarer att det har hänt en massa jag kan skriva om, vilket jag förvisso skulle kunna göra. Men det brukar vara därför det också går dåligt att blogga, har för mycket annat att göra. Just nu håller jag till exempel på att försöka bli klar med min utbildning denna vecka, det går väl som det går det.

Har också införskaffat Steam, så nu har man blivit en achievementshora jag med, man köper till och med billiga spel ibland nästan bara för achievementsens skull.

Och var även och kollade på en lägenhet på Geografigränd i lördags, direkt när jag klev in kände jag en känsla av ögonblicklig kärlek, det fanns väl lite smågrejer att klaga på, men i det stora hela var den en helt underbar tvåa som jag nog allra mest troligast kommer att tacka ja till.

Och brännbollsyra har man också haft, kolla in facebook eller läs karins blogg för mer info eller en massa bilder.

KM på UDI, Jack & Jill-tävling för första gången för min del sen 2000 (tror jag att det var om jag inte missminner mig), vilket inte gick särdeles bra för någon av oss två.

Och första gången på Gräsmyr och logdans för min del på två års tid. Om man sätter det hela i perspektiv, senaste gången jag var på logdans var när jag och Maria blev ihop, vilket var ett tag sen.

Men nu till dagens ämne, nämligen Kiruna.

Som infödd Kiruna-bo har jag aldrig riktigt förstått fascinationen för "världens vackraste stad, som man dock inte kan bo i." (citat av mig själv).

Jag menar man sitter och har en trevlig diskussion med någon, och så råkar man nämna att man är från Kiruna och helt plötsligt vänder sig fem personer mot en och överöser en med frågor. Visst, jag älskar att stå i centrum så jag klagar inte, men jag förstår inte riktigt fascinationen.

Sen sitter man där i säkert en halvtimma och håller utläggning efter utläggning om Kiruna och endast Kiruna.

Och det är ju inte heller bara en gång det händer, så fort man hamnar i en ny grupp av människor slutar det alltid med det, och första frågan självklart alltid: "Hur går flytten med stan?"

Visst, detta är en tanke som slår mig ibland kring just fascinationen med denna stad i norr, som verkar vara det mest exotiska på denna jord, till och med bland svenskar.

Men så plötsligt satt man idag på sista föreläsningen inför tentan på Svensk Idéhistoria och Björn Olsson pratar om det svenska folkhemmet och kommer in på Vildstrejken ´69 och jag citerar från minnet:

"Det är egentligen rätt typiskt att strejken bröt ut i Kiruna. De har länge allmänt setts som konstiga", efter denna kommentar skrattar jag rakt ut, kunde liksom inte låta bli, "Korpela-rörelsen där de satt och väntade på att silverarken skulle komma och hämta dem, de mest radikala, längst kommunister, de sista att överge Sovjet", ungefär här gör han ett långt utlägg kring "Kirunasvenskarna", "Man frågade sig: 'Vad sysslar de egentligen med där uppe?'"

Ja, vad kan jag säga. Det är numera iallafall officiellt att vi är ett speciellt släkte hemmavid. Skrattade hela vägen hem från föreläsningen, det lät bara så annorlunda att höra det från en idéhistorikers mun.