Att kapa ett flygplan
Som vanligt... Jag hade en massa intressant jag tänkt skriva på min blogg, en massa jätteroliga upptäckter att berätta... Som till exempel de två nya i korridoren som några av oss satt och pratade med halva kvällen och jag satt och kollade United 93 med, en kille från längre norrut i Sverige än mig och en tjej från Litauen...
Men nu så här efter filmen, och inte på grund av den men väl inspirerad av den, finns det bara en enda mening som passar in på mig just nu, tycker själv det var väldigt bra formulerat också. En sorts poesi över den.
Hursomhelst: "Jag känner mig som ett kapat flygplan, marken närmar sig alldeles för fort..."
Och varför har alla gått och sovit när larmklockorna ringer i ens huvud och man behöver prata med ett flertal?
Det här blir en rolig natt... igen...