Makimachine

Satt i Päronens bil och de hade gammal klassisk musik på, plötsligt startade låten "Lipstick on your Collar", vilket gav mig en riktigt gammal nostalgisk känsla av en film eller en tv-serie som jag minns som väldigt fascinerande.

Direkt när jag kom hem gick jag självklart in på IMDB och upptäckte att det var en brittisk serie i sex delar med... Ewan McGregor i tydligen sin allra, allra första roll någonsin.

Och efter att ha kollat upp den på Youtube minns jag ännu mer av den, tillräckligt mycket för att minnas att jag hemskt gärna ska ta och se om den väldigt snart.

En väldigt surrealistisk serie.

Love is Strange

******************

I andra nyheter från förra veckan så hände det mycket trevliga saker.

Natten till onsdag låg jag vaken större delen av natten och kramade mina nallar och grät av lycka.
Hade svårt att sova så jag öppnade idéboken jag hittade på bokrean för tre veckor eller så, efter att ha bläddrat igenom den ett tag var det som att en stor sten lyftes från mitt hjärta.
För första gången i mitt liv var det som att jag verkligen kände mig förstådd, som att allt mitt svammel och galna idéer hade ett högre syfte ( i brist på bättre ord).

För ärligt talat, är det någon som egentligen fattar vad jag pratar om 99 gånger av 100?

Vad den sa var att det finns människor som tänker i annorlunda och nya banor, människor som är idésprutor så in helvete att deras idéer bara dyker upp till höger och vänster. Men för att citera Albert Einstein på ett ungefär: "99 gånger har jag fel, men 1 gång har jag rätt. Så tänk, tänk, tänk!"

Alla människor får idéer, även briljanta, men eftersom idésprutorna får så många blir antalet briljanta fler, även om det procentuellt oftast blir lika mycket.

Idésprutor får oftast helgalna, dumma och knäppa idéer som man definitivt ska slå ner, men ibland får de riktigt briljanta idéer. Problemet är att de flesta människor har svårt att känna igen skillnaden mellan dem när de hör dem. Dessutom finns det ytterligare de människor som väljer att slå ner alla idéer idésprutorna får. De slår ner allt de säger utan att ens ge dem en chans att bevisa om idén är genomförbar eller inte. Dessa är oftast de som är fast i sina rutiner, människor som är helt fast i sin vardag och sina tankar, där varje dag ter sig densamma. De som har väldigt fasta traditioner och rutiner, framförallt tror jag att det gäller människor som är rädda för förändring.
Vilket tyvärr är alldeles för vanligt i denna värld.
Människor som tänker samma tankar, dag ut och dag in, som inte ser att det finns ett helt universum av möjligheter därute.

Finns det en konstant i universum, så är det förändring. Ingenting varar förevigt. Dessa må vara klyschor, men de är ack så sanna.

Det finns dock självklart många människor som är öppna för nya idéer och förslag, problemet är som sagt att det kan vara svårt att skilja ut en briljant idé från en dålig idé eftersom de briljanta allt som oftast är vad de flesta människor skulle definiera som "omöjliga". Detta eftersom idésprutorna inte har fastnat i den verklighet som många människor lever i som säger att någonting är "omöjligt" eftersom de uppfostrats att tro det. Idésprutorna har inte insett att vissa saker är "omöjliga" och därför kan tänka i de banorna utan att fastna och kanske hitta innovativa lösningar på svåra problem till exempel och därför får de även riktigt dumma och knäppa idéer, de har inte lärt sig att vissa saker faktiskt inte går att genomföra, även för en briljant hjärna.
Det är väl det man brukar säga, skillnaden mellan geni och galenskap är graden av framgång. Det vill säga människor som inte riktigt passar in i den verklighet som de flesta andra människor lever i.

Problemet för dem är, precis som för mig, att eftersom de inte tänker i samma banor som de flesta andra människor kan de även ha svårt att göra sig förstådda och framstå som excentriska, galna eller allmänt förvirrade. Dessa idésprutor får sina briljanta idéer just för att de inte lever i samma rutiner och vanor som "vanliga" människor. Vilket i sådana fall skulle förklara så väldigt mycket för min del, bland annat det att jag inte vill planera saker allt för långt i framtiden utan oftast tar dagen och saker som de dyker upp och kommer. Dels blir livet mer ett äventyr och dels ger det som sagt en stor möjlighet att hitta nya utvägar som det kan vara svårt för andra att hitta, jag vill helt enkelt inte binda upp mig eller fastna i rutiner som skulle vara farligt för mig, eftersom mitt liv kommer att handla om att skapa nya idéer.

Personligen tror jag att tanken på ett helt universum av möjligheter därute kan i viss mån vara lite vanligare hos de som framförallt läser science fiction eftersom dessa i många och mycket ofta är drömmare och brukar tänka i nya banor. Bra SF handlar ju om just det, idéer och att tänka i nya banor om verklighetens beskaffenhet. 
Självklart finns det även hos andra sorters människor, men för tillfället väljer jag att tro att SF låter idésprutor få visst utlopp för sin kreativitet.

Som sagt, det känns som att en stor sten har fallit från mitt hjärta och mina axlar och jag har funnit en större ro i att vara den jag är. Nu lär jag mycket mindre undra varför jag måste vara den jag är, utan snarare vara stolt över att jag är den jag är och fortsätta ta stunderna som de kommer här i livet.

Det fanns en del kritik jag dock kan framföra på boken, den hader lite väl mycket självbeundran av författarnas arbetskamrater på företaget som gav ut boken, det vill säga Alexander Bard. Jag säger inte att han inte skulle vara en idéspruta, men kan man inte ta någon lite mer subtil som verkligt exempel istället? Dessutom var den alldeles för mycket riktad mot företagschefer och hur de ska sköta sitt företag, men annars så... Helt underbar bok!

Och vacker utsida har den också.

Och slutligen... 10356:- tillbaka på skatten för tillfället. Wohoo!!!