Makimachine

Och inte hade jag läst reglerna till essätävlingen... igen. Så utan längre tvekan kommer här det färdigskrivna inlägget om sista avsnittet om Battlestar Galactica

Och kom ihåg, läst endast, om du aldrig, aldrig, aldrig i hela ditt liv har tänkt se tv-serien... :P

***********************

Ja...

Såg allra sista avsnittet av Battlestar Galactica igår, och jag sitter fortfarande och smälter alltihopa. 

Måste ta mig tid någon dag snart igen och se om den minst en gång till, framförallt de sista 30 minutrarna och seriens själva "coda" (vad heter det ordet egentligen på svenska? Inte riktigt epilog, men något liknande).

Det är definitivt något som kommer att ta en längre tid att smälta.

Just nu gör jag inte så mycket annat än att just fortsätta smälta det hela, och lyssnar på hela soundtracket till miniserien, de tre första säsongerna och Bob Dylans - All Along The Watchtower.

Alla säsongernas soundtrack har blivit bättre för varje säsong som gått, tyvärr har ju inte den fjärde kommit ut än eftersom sista avsnittet precis var i fredags, men den kommer att slå mig ännu mer med häpnad. Väntar bara på att hela soundtracket släpps i en enda stort mastodontalbum så att jag kan köpa den och hela serien på DVD.

Observera att du inte bör läsa längre om du någonsin i ditt liv väljer att se en av världens bästa tv-serier. För nu kommer det både bilder och spoilers.

Först klippet med de sista 6 minutrarna av serien

Var beredd med näsdukar dock...

Detta är planeten som blir deras nya paradis, deras nya hem fri från krig och hat.

Detta är vad de finner för livsformer på planeten:

Det sista farväl till det som varit deras hem i så många år:

Den sista bilden vi får se någonsin av de överlevande från Kobols Tolv Kolonier, det lilla flickebarnet vid namn Hera som var The Shape of Things To Come, eftersom hon var barnet av två världar. Hennes mor var Sharon "Athena" Valerii, en Cylon, och hennes far en människa vid namn Karl "Helo" Agathon:

Och så Codan (och den ultimata twisten serien någonsin gjort):

(Och jag som tyckte att deras One Year Later var innovativt och fick många andra serier att ta efter dem, men detta är The Mother of All Timejumps så att säga).

Times Square i New York City!!!

Och en autentisk National Geographic som har en artikel om mänsklighetens urmoder som man döpt till Mitochondrial Eve. Alltså Hera, vilket gör oss, vi mänskligheten, människorna på denna jord till The Shape of Things To Come. Vi är barn av Kobol och Cylons, vi är hälften människor och hälften maskiner, tack vare att den eviga cirkeln av krig och konflikt mellan människa och maskinen förhoppningsvis äntligen hade brutits.

Men inte slutade det där inte, för den som läser denna tidningen är ingen mindre än seriens skapare och producent, Ronald D. Moore och blir rörd av en ängel, tjänare till en högre kraft som "It doesn't like being called God". Vilket förklarar seriens dokumentära stil med en kamera som är en del av berättelsen den vill återberätta:

 Men det är inte allt för precis efter denna scen börjar den "riktiga" cover-versionen av All Along The Watchtower att spelas, med Jimmie Hendrix som sångare och dessa autentiska bilder från vår verklighet inkräktar i historien, samtidigt som änglarna/demonerna (eller vad de än nu är) gör ett vad, har "Den varelse som inte gillar att kallas för Gud" äntligen fått oss att bryta oss ur den eviga cirkeln av våld och död mellan människa och maskin eller inte:

 

Och detta är seriens allra, allra sista bild:

Wow, är nog detta enda jag kan säga. Battlestar Galacticas sensmoral kan man alltså säga är:

Vi mänskligheten är The Shape of Things To Come, det är vi som ska bryta dena eviga cirkeln av konflikt mellan människa och maskin. Vi är någon sorts högre makts (Gud? Lord of Kobol? De först utvecklade människorna? Något ännu mer främmande?) hopp om ett slut på allt krig och elände mellan vi och våra skapelser, våra barn. För vi är människa och vi är maskin, vi är ett barn av två världar och ibland sägs det att endast den som står med fötterna i båda kan lösa hatet dem emellan.

Detta är SF när det är som allra, allra bäst. Detta är varför SF för mig är den högsta formen av berättande. När den är som mest optimistisk visar den att det finns hopp för oss människor. Vi må ibland snubbla, vi må ibland falla, men vi reser oss alltid och i slutändan, i slutändan, kanske vi kan skapa oss en bättre värld för oss själva och andra.

Men bara om vi själva väljer att göra det. 

För att låna citat från det forum jag alltid läser efter att ha sett nya avsnitt av BSG, eller för att citera Comic Book Guy: "I have to go out on the Internet and let the world know what I thought.... Worst... Episode... Ever!" eller nåt liknande:

Texter från TrekBBS - http://trekbbs.com/showthread.php?t=86230

"What did God exactly do in the series. Throw out some cryptic clues and prophecies. In the end, it was humans who had to make the fundamental choices. God didn't save humanity. He pointed them in the right direction but in the end it was humans that acted.

You must have ignored the mystery and spiritualism that was in the series for the past 5 years. It's strange that both God and FTL both defy the laws of nature as we know them but you accept FTL without reservation but God brings criticism. Finally the nature of God has been a staple of Sci-Fi since the 70's with writers like Ursual LeGuin and continues today with Alan Moore and Neil Gaiman.

God by his very nature is elusive. Even if you study Christian theology you find out that he doesn't fit into most people's preconceived notions of him. I think RDM's point is that the true God isn't like any of the God's protrayed by fundamental religions whether Cylon, Islam or Christianity. The falseness of any religion is to claim certainty where none really exist. It's a powerful and sophisticate argument and very BSG."

"Noone ever said it was God. They just think it's God."

"This is an overused phrase, but 'Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic'"

"Don't get yer panties in a bundle. He ain't god, at least not in terms of the concept us Earthicans have of a god. If he is even a 'he'..." 

"We could theorize till the cows come home on the nature of god, however. Advanced ubermachine? Ship O' Light? Survivors from a previous "cycle" long long ago? That's left rather ambiguous, and I like ambiguous."

"Of course they could have ended conventionally. Starbuck could have randomanly plugged in numbers in the NAV computer. The Head creatures could have some form of Cylon projection. Starbuck herself could have been one of the final five or Daniel. The Deus ex Machina in Sci-Fi is not God but technology. I repeat The Deus ex Machina in Sci-Fi is not God but technology Once you realize that you realize what a brave move RDM made by being so unconventional."

"Putting my own meaning to everything than having it spelled out for me."

"The more I think about it, the more I feel that the ending really services what the series was all about: Posing questions about us, humanity. 
And the series poses one last question: Will we just do it all over again?
I think it's sort of profound, really. Just one last question. And it's the biggest one of all."


So Say We All!!!