Makimachine

En månad sen sist och det har väl inte hänt sådär jättemycket nytt.

Vad jag haft för mig?

Kiruna-festival 28 Juni - 1 Juli. Som vanligt var den helt underbar där man fick träffa alla ens gamla vänner man inte sett sen man senaste var här uppe.

Det var en del bra band, även om inte riktigt lika bra som vissa tidigare år. Lite mycket hårdrock för min smak, missförstå mig rätt. Jag älskar hårdrock som många andra, men sex (!) olika band på Kiruna-festivalen är inte riktigt min grej. Vill ha mer blandning. De jag fick se i år var, i ingen speciell ordning:

Lordi: Nja. Det gick väl att lyssna på. Men någon borde sagt att en festivalspelning ska vara mer än en timma inte kortare och att man ska spela mer än en (!) extralåt, gissa vilken? Något av en besvikelse.

Lisa Miskovsky: Festivalens bästa spelning. Hon sa själv till festivalgeneralen att det var den bästa spelning hon haft och den bästa festival hon varit på, men det vet man ju hur det är med sånt.
Hon spelade hit efter hit efter hit och publiken var med på allsång på låt efter låt.
Gick därifrån med ett leende på läpparna.
En av festivalens lugnaste spelningar, men ändå ack så underbar, mitt dåliga humör till trots innan hon satte igång.

The Ark: The Ark kan aldrig bli fel på Kebnescenen. De trivs och publiken trivs, alla går därifrån nöjda och glada med kvällen.

Movitz!: Klart värda. Någon sorts Cornelis/Bellman-swing med inslag av vispop och klara influenser från Tage Danielsson, åtminstone enligt dem själva. Klart intressant erfarenhet.

Willy Clay Band: Funkar alltid, och är man lokalpatriot så är man. Man är ju infödd Kirunabo för fan, då kommer man aldrig ifrån stoltheten över gruvstädernas gruvstäder, även om jag inte längre klarar av att bo i den staden.

Sen såg jag säkert lite Raised Fist, The Haunted och Evergrey också, men har inga desto större intryck från dem. Lordi var mer än nog hårdrock för mig.
Som många har sagt, inte den bästa festivalen men klart godkänd.
Det blev mest en massa dansande på Ferrum större delen av kvällen när ÖNN-kalixborna var på besök och det vankades fester med dem.
Linda Mannela såg rätt chockad ut när halva Umeå stod på dansgolvet på Babylon och rockade loss.

Var självklart fler artister där, men det var de jag såg och fick intryck ifrån. Och som vanligt sattes det nytt besöksrekod för festivalen, smått otroliga 75000 besökare och 18000 betalande (som Kiruna-festivalens hemsida uttrycker det) i en stad med 20000 invånare i staden och en 22-23000 i hela kommunen.

Jonny bodde här i en vecka också. Det var trevligt, han fick leka lite turist och se de roliga sakerna som turisterna alltid vill se men som Kirunabor bara rycker på axlarna åt. Han skrev lite om det i sin egen blogg, så läs det där istället.

Efter det har jag inte haft särdeles mycket för mig.

Jobbat med tidningsutdelningen varje morgon från ca 06.00 - ca 08.00 de senaste två veckorna sen festivalen slutade. Det går rätt snabbt, man hinner inte bli trött på att jobba för dagen innan man har jobbat färdigt.
Idag var det snabbaste passet hittills, smått otroliga 1h 25 min.

Jag skyller på att det var Maria som gjorde det, varje natt hon håller mig vaken tills jag ska till jobbet så blir det de snabbaste arbetspassen. Vi håller varandra vaken nästa varenda natt nuförtiden.

Men det är helt sjukt det där, så vitt jag vet har jag aldrig varit med om något liknande.
Vi kan sitta och prata i timme efter timme efter timme. Vi får aldrig slut på saker och ting att prata om, vi bara pratar på. Det är som om vi kan prata om allt och inget, vi pratar om allt mellan himmel och jord. Vårt längsta samtal hittills var 10h inom loppet av 15h, detta för några dar sen. Vi satte uppe hela natten och bara pratade och pratade.
Jag förstår det inte, det är helt sjukt. Vi kan prata i telefon i timtals, på msn, på sms. Det tar liksom aldrig slut, vi kan hålla varandra uppe hela nätterna.
Som sagt jag fattar det inte, men det är hur underbart och kul som helst.

Sa jag att vi kan prata om nästan precis allt?

Och ingen av oss som var sådär jätteintresserade av den andra förrän vi dansade de där sista foxtroterna och hånglade upp varandra i Gräsmyr, snacka om att ibland får man jackpot.

Ja, vad säger man egentligen?

Vi trivs sådär jättebra i varandras sällskap och så passar vi sådär jättebra ihop när det gäller att bugga också. Om jag nu har missat att säga det så ska vi börja tävlingsdansa tillsammans till hösten, så nu får Anneli och Tony se upp! Hehe.

Annars så har man umgåtts i goda vänners lag, ätit middag, kollat film och så vidare. Förutom det har det mest blivit en massa sovande, det tar på krafterna att ligga på topp.

Funderar fortfarande på att ändra innehållet i denna blogg, kanske lite mindre privat, eller lite mer av recensioner av böcker jag läst, skivor jag lyssnat på, politik jag märkt av, nyheter jag vill diskutera för mig själv och så vidare. Handla mer om mina intressen än om mig själv, brukar ju vara lite mer intressant.

Har en del idéer jag kan skriva om redan idag, får se om det blir senare idag. Denna blogg är redan tillräckligt lång.