Makimachine

Jahapp, jag som hade det lugnt och skönt med att ha vinter utomhus och så går Ida och sätter upp en massa somriga bilder på sin egen blogg.

Tack för det Ida!

Nu vill jag också ha sommar!
I och för sig har våren börjat nu när årets första plusgrader har anlänt.

Jag hatar vår och höst!

När det är vår vill jag ha sommar och när det är höst vill jag ha vinter. De är liksom bara långa och tråkiga transportsträckor i vänta på det riktigt roliga.

Men snart nog är sommaren här, om typ 6 månader eller nåt.

Oj, eftersom jag inte har skrivit i denna blogg på fyra hela dagar finns det en hel del roliga och intressanta grejer jag skulle kunna babbla på, men nä, jag tror jag avstår. För det första ska jag nog inte utmana ödet och babbla på allt för mycket så att alla mina läsare (typ strax under 10 eller vad ni är) flyr fältet, dels ska jag nog bearbeta en del saker själv också.
Men som vanligt har jag mått supertoppen, de två senaste veckorna har varit några av de bästa sen... Ja, sen 2005 faktiskt.

Har suttit i fyllan och villan i helg och tänkt, det ska jag skriva i min blogg och det, men nä. Framförallt för att jag med mitt guldfiskminne inte kommer ihåg vad fan jag hade tänkt skriva och för det andra att jag då fastnat framför denna hela natten.

Så vad ska jag prata om idag då?
Det var en bra fråga.

Kan väl börja med att berätta den glada nyheten att mitt skrivande lossnat lite mer ihelg.
Skrivit två dikter som jag inte tycker att jag behöver skämmas för iallafall. 

Jag funderar på att göra det officiellt, men problemet är att jag har en tendens att väldigt lätt avslöja mina tankar för folk. Så jag velar fortfarande hit och dit om jag verkligern borde säga det, men eftersom jag redan sagt så här mycket så är ni nog nyfikna.

Denna blogg är ändå till för att berätta bland annat hur min författarkarriär går.

Så varför inte egentligen, jag skulle kunna göra det semiofficiellt, även om det kanske inte behöver spridas till hela världen. Ni kan se det som en förmån, ni som är mina läsare.
Jaja, nu har jag babblat på och dragit ut på tiden som om det vore en jättenyhet, vilket det väl egentligen inte är. Jag menar att jag planerar att ge ut en diktsamling, min första i sådana fall, är ju inte precis en världsnyhet. Har nog redan babblat bredvid mun till några stycken, om jag känner mig själv väl.
Men det är väl lite småkul, förväntar er dock inte för mycket. Det kan dröja rätt länge innan jag ger ut den, är för tillfället endast i planeringsstadiet.
Funderar på vilka dikter jag har tänkt ha med i den först och främst, och sen om jag ska ha något tema på den eller bara blanda och ge helt enkelt.

Men för att ens ge ut den genom självdistribution så måste jag först och främst ha tillräckligt med pengar, höra runt i min bekantsskapskrets hur många som känner sig villiga att köpa och hur mycket de är villiga att betala. Nu är ju min morsas släkt rätt enorm så där kan jag säkert få några sålda iallafall. Dom jobbiga grejerna måste alltså göras först och främst.

Sen har jag förvisso en hel del kvar att göra av de roliga grejerna också, som att skriva ihop fler dikter. Har skrivit närmare tvåhundra stycken i hela mitt liv, men mer än hälften är först och främst alldeles för privata och sen är många väldigt... tonåriga i brist på bättre ord.
Har hunnit samla ihop en liten lista av de dikter som jag kan tänka mig att ha med, nu måste jag bara hitta korrekturläsare och kritiker som kan såga mina dikter längs fotknölarna om det så behövs.

Kände mig på sånt toppenhumör, så jag tänkte att jag kunde avslöja lite hemligheter, förklädda till glada nyheter, för er.

Men som sagt, även om ni vet om det nu så lär det säkert dröja minst ett år innan den finns i färdig utgivningen så det är ingenting att jaga upp sig över... än iallafall.
Men om det nu skulle råka finnas lite intresse så tar jag gärna emot meddelanden, men som sagt förväntar er inte för mycket. Det är ändå min första diktsamling i sådana fall jag ger ut, ja det är till och med första gången jag ger ut ett verk som helt och fullt är mitt eget.

Det är mycket jobb innan man ens kommit halvvägs. Jag vet dock hur underbart det är att hålla en bok med sitt eget namn i tryck i sina egna händer. Det är en häftig upplevelse som inte går att beskriva. 
Nästan som att hålla ett barn av ens eget kött och blod i sin famn. 
Nu har jag inte några barn, men ni förstår nog vad jag menar iallafall.

Vilket just fick mig att göra en sak jag faktiskt aldrig gjort tidigare när det gäller den lilla antologin Gratis Fika I Järnvägsparken, jag googlade den.
Gav mig några leenden på mina läppar, fick några träffar. Den finns tydligen åtminstone på Norrbottens Länsbibliotek, så helt okänd utan för Kiruna är den ändå inte. Där har den fått den korta men koncisa recensionen:
"Genomarbetad, stilfull och läsvärd."

Annars så har faktiskt ett exemplar av antologin hittat ner till Bloemfontain i Sydafrika. Det är en smårolig historia.

Och varför jag inte tänkt på den antologin tidigare när det gäller min blogg har jag ingen aning om, jag kommer nog att lägga upp en länk till den här intill i varje fall. Tyvärr är den ur tryck och jag tror inte heller att föreningen som gav ut den finns kvar. Så den är nog rätt sällsynt, skulle tro att den existerar i några få hundra exemplar, de flesta troligen hos de närmast sörjande i Kiruna med omnejd.



Visst är det en cool framsida?
Även om det nog mest är Kirunaborna som fattar sambandet och det roliga i titeln och resten av framsidan.
Vilket precis fick mig att inse något jag faktiskt aldrig insett om framsidan, det finns ännu ett extra djup i den! Färgerna är ju en sorts parafrasering på det samiska folkets landsflagga!

Vad har då denna fina lilla antologi med mig att göra?
Heh, Ja ni, vill ni det veta är det bara säga till mig att ni vill låna boken och sen slå upp sidan 25... Och mer kommer jag inte att säga om det...

Annars funderar jag för tillfället på att sända in till en lokal antologi här i Umeå. Vilket innebär att jag i sådana fall verkligen måste sätta mig ner och skriva den där novellen jag tänkt skriva om kvinnlig vänskap rätt snart, mindre än en månad kvar till slutdatum nämligen. Men ni som känner mig vet hur jag "älskar ljudet av deadlines som svischar förbi", för att citera en mycket berömd författare.

Jag är en sådan tidsoptimist att jag blir som mest produktiv när deadlinen verkligen nosar en i nackhåren. Så blir det alltid med mina hemtentor och mitt pluggande.
Vilket påminner mig om att jag hade en hemtenta som skulle vara inne för kl.12 inatt. Heh, det gick som det gick.

Får väl sätta skriva färdigt den någon gång snart...

Någon gång var det ja...

Jag har fortfarande dessutom mer än halva min pjäs i fyra akter att arbeta på. Har hittills skrivit omkring två av dessa akter och eftersom jag har lovat vara färdig med ett första utkast till maj börjar det bli lite ont om tid. 
Kommer nog att gå bra, har lovat mig själv att om något bli klar med den.

Anser själv den nog vara det bästa jag skrivit i hela mitt liv, mina första-läsare gillar den skarpt och det gör även min föreläsare på Skapande Svenska B kursen, på vilken jag arbetar med den som personligt skönlitterärt projekt. Fast i och för sig har min föreläsare en tendens att bli lite väl lyrisk över flera av de saker jag skrivit under både A och B-kursen så jag vet inte om hon är riktigt pålitlig när det gäller kritik.
Men å andra sidan så har hon faktiskt kommit med mycket bra kritik, framförallt till min pjäs, som gjort den till något mycket bättre än den var från början. Hon är ju ändå utbildad litteraturvetare så hon borde vara kunnig i det.

Dessutom kommer hon alltid med sådan underbara tolkningar av det jag har skrivit att jag ibland bara stirrar i förvåning och glädje att någon lyckas läsa in fler saker än jag tänkt i dem.

Det behöver inte ens vara en komplimang, men om någon börjar diskutera det jag skriver och kommer med en tolkning jag inte ens hade kunnat föreställa mig, men som när den väl framställs verkar väldigt logiskt. Det är ett av de ögonblick som gör det ibland hårda och frustrerande arbetet med att skriva värd alla de ensamma timmar man lagt ner på skapa en berättelse för andra människor att läsa och begrundas av.  

Jag som började dagens blogg med att säga att jag inte tänkte fastna här hela natten. Heh, jag borde lära mig snart, det är ingen idé att ens försöka fly.


Vad jag tyckte om Melodifestivalen?

Ja, vad kan jag säga. Nanne var inte ens med i finalen och då är det verkligen nåt som är fel med världen. Vid sådana tillfällen är det nästan att man börjar tro på konspirationsteorier. Okej, hennes låt var väl inte hennes bästa och definitivt inte i klass med Håll Om Mig, men iallafall. Det är ju Nanne liksom! Coolare kändis får man leta efter. Fast Marie Lindgren och Sanna Aldén gjorde iallafall bra ifrån sig, femma respektive sexa eller om det var sexa respektiva femma.

Vilket just gav mig en idé till en ännu en lista:

Mina Stora Kvinnliga Förebilder:

1. Jeanne D'Arc
   
2. Eówyn
3. Jodie Foster
4. Nanne Grönvall
5. Carolyn Seymour

Heh, jag har en viss förkärlek för kvinnor som visar sig bättre än män i en mansdominerad värld, 
framförallt de tre första har en tendens att överskugga varenda man i deras närhet.
De tre är då också långt före de andra två.

Jeanne D'Arc behöver ingen närmare presentation. Hon är den största eftersom hon betalade det högsta priset för sin frigörelse från det dubbla förtryck som kvinnor levt i genom större delar av den västerländska historien.
Men i och med sin död blev hon odödlig, medan hennes mördare försvann in i historiens glömda annaler.

Eówyn, för att jag alltid diggat sköldmöer och dess föregångare valkyriorna.

Jodie Foster. Vad kan jag säga om henne? Oj, oj, oj. Den bästa skådespelare mänskligheten skådat. Jag säger bara, se rättegångscenen i Kontakt och känn en närvaro du inte trodde möjlig. 
Frustrationen över mänsklighetens oförstånd för saker större än dem själva, rädslan för att inte bli trodd, rädslan för att bli lämnad ensam.
Bara att tänka på det ger mig gåshud över hela kroppen. 
Ingen annan scen i filmhistorien gör mig lika känslosam. 
En eller två bättre filmer finns det, men den scenen oj, oj, oj. 
Det går knappt att beskriva med ord, man känner det hon känner, man förstår det hon förstår.

Det finns inte ord.

Eller för att citera Jodie Foster i Kontakt när hon får se hur stor universums inneboende skönhet är, hon som levt hela sitt liv i med huvudet i matematiken:
"They should have sent a poet... So beautiful... So beautiful... No words... No words... No, no words..."

Nanne och Carolyn gillar jag för att de är så jävla coola. Ingen kan röja mer på en scen än Nanne och få kan skådespela starka kvinnor i höga maktpositioner bättre än Carolyn Seymour. 
Därför är också en av mina favoritkaraktärer ur mina egna böcker nästintill helt och fullt baserad på Carolyn Seymour.
Om vi nu ska dra det hela ett steg längre, skulle jag skrivit på ett manus hade det varit specialskrivet för henne.
Hon har en sådan stark karisma i de roller hon spelar att hon framstår som en Ledare av Människor. Vilket hon, inte konstigt nog, också är i den något obskyra brittiska serie hon är mest känd för.
Faktum är att jag kan se henne som en perfekt Mon Mothma, den filmkaraktär som nog kan ses som idealbilden av en kvinnlig Ledare av Människor.

Dagens Citat: "So this how liberty dies? With thunderous applause?" - Senator Amidala to Master Windu, Star Wars III - Revenge of the Sith.

Ni som umgåtts med mig de senaste två åren vet att det är det citat jag drar till med så fort nyheterna på TV gör mig ytterst cynisk om mänsklighetens inneboende godhet. Vilket händer väldigt ofta nuförtiden. Ibland sitter man bara och väntar på att Orwells 1984 blir än mer sann än den redan är idag....

Även om jag aldrig kommer att kunna sluta upp med att vara den obotliga optimist jag alltid varit. Framförallt när man så gott som varje dag upptäcker de små glädjeämnen som gör universum till ett sådant under att man
nästa, men bara nästan, börjar tro på en högre makt.

Många är de år i mina äldre dar som jag setts som Människan-Som-Alltid-Ler. Nuförtiden vet jag dock inte hur det är med det, var ett tag sen...

Eller vänta nu, det var faktiskt inte allt för länge sen någon frågade varför jag ler hela tiden, kommer inte ihåg vem som sa det.
Om jag minns rätt så var det Tuss som svarade någonting i stil med att "det är ju Jocke liksom".
Var i och för sig minst en termin sen, men det gör ingen större skillnad eftersom det på den tiden inte skulle kunna ha förändrats allt för mycket i mitt liv.
Sådana omvälvande händelser har inte hänt under den tiden, om vi nu inte räknar regeringskiftet dit, vilket kanske i och för sig gjort mig än mer cynisk.
Men eftersom jag alltid varit en Cyniskt Obotlig Optimist Med Ett Leende På Läpparna så bör inte detta gjort någon större skillnad. 

Ännu nåt kul att berätta. Jag har fått beröm av flera av er läsare för min blogg. Yay!
En av er vet jag med 100% säkerhet vem det är, men den andra råkade jag vara lite för full-lullig (är det ens ett ord?) för att minnas exakt vem det är.

Sånt värmer. Tack! Till er båda (vem du nu råkar vara som jag inte minns riktigt vem det var).

Det är sådant som gör det kul att fortsätta blogga. Framförallt när flertalet samtidigt överfaller mig på MSN ikväll och nästintill kräver att få läsa en ny blogg. Jag är så svag i själen att jag bara var tvungen att göra dem till lags...

Dagens Låt: Tori Amos - Crucify (Ja! Hon är så otroligt bra som det sägs!)

Humör: Ett glatt humör förlänger livet.

Nä, men usch. Det är inte normalt att en blogg blir så här otroligt lång. Är det ens bra? Är det ens någon av er som orkar läsa hela?
Har bara mycket att skriva av mig, och är det inte därför man skriver både när det gäller bloggande och skönlitteratur, för sin egen skull?

Förövrigt har jag satt länkar till min last.fm sida, så om ni känner er intresserade av min musiksmak är det bara att trycka på.